utmattningen logga

Gästinlägg: Therese Bengtsson 

Foto: Therese Bengtsson Foto: Therese Bengtsson

Bakgrund
Therese Bengtsson är 37 år gammal. Therese har en gedigen bakgrund inom HR- och rekrytering och hon vet definitivt hur du hittar morgondagens stjärnor. För 5 år sedan, 2013, blev Therese sjuk och fick diagnosen utmattningssyndrom. Läs mer om Thereses utmattningsresa och hur hon än idag använder sig av olika verktyg för att hantera denna förfärliga sjukdom.

Hur länge var du sjukskriven?
Till en början blev jag sjukskriven två veckor i taget, men sedan blev det längre och längre perioder. Jag var totalt sjukskriven i cirka ett år (där avbrott med försök att gå tillbaka till arbete gjordes och misslyckades).

När du tittar tillbaka, varför tror du att du blev sjuk?
Jag skulle beskriva mig själv som en klassisk ”duktig flicka”, som tidigare levde på att få beröm. Det gav mig en kick. Det i kombination med att jag hade ett enormt intensivt och krävande arbete under många år, tog till slut ut sin rätt. När jag blev ansvarig för ett projekt som inte föll inom ramarna för vad vi på företaget brukade ta oss an, då blev belastningen för stor. Och med högt ställda mål inom bolaget, som i sig själva var svåra att nå upp till, blev berömmen färre och färre.

Det resulterade i att jag jobbade ännu hårdare för att känna mig duktig. Jag hade svårt att säga ifrån och var väldigt rädd för att ställa krav på mitt arbete och min chef. Eller egentligen rädd för konsekvenserna. Det i sin tur blev en ond spiral.

Berätta, hur såg din utmattningsresa ut?
När jag tittar tillbaka hade jag varningstecken som tydde på utmattningen en tid innan jag brakade ihop. Problemet var att jag aldrig förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag blev successivt mindre effektiv, glömsk, hade svårt att hålla många bollar i luften vilket krävdes av mig. Trots att jag inte längre fick beröm lyckades jag hålla arbetet flytande, men mådde allt sämre. Under lång tid fortsatte det så tills kroppen sade ifrån. Då gick det inte att hålla ihop längre.

Det var faktiskt min dåvarande sambo som satte ner foten. Han kände inte längre igen mig. Jag fick extremt dåligt närtidsminne, jag kunde inte planera mina dagar och var ledsen jämt. Minsta lilla känsla var överväldigande. Ett exempel: Jag stod utanför min port hemma och kunde för allt i världen inte komma ihåg min portkod. Där stod jag och undrade vad jag skulle hitta på för historia ifall en granne kom förbi och öppnade porten.

Jag kände mig maktlös i min egen kropp. Kunde varken styra mina känslor, minnet eller hade någon som helst ork. Det hade gått för långt. Jag som annars är en lugn och glad person, hade ett par utbrott mot både chef och kollegor på jobbet. Inte ens där hade jag längre någon kontroll. Jag var helt slut. Och där sökte jag, med påtryckning från familjen hjälp.

Det var sedan en kamp om att få hjälp. Det var inte en rak utstakad väg. Blev sjukskriven ett par veckor för att ”vila upp mig”. Det räckte inte och jag blev fortsatt sjukskriven ett tag till. Företaget jag jobbade på (när jag blev sjuk) var på den tiden inte vana vid att hantera denna typ av situation. Efter ett par månaders viland var det dags att försöka gå tillbaka till arbetet och successivt trappa upp.

Jag gick på några samtal genom företagshälsovården. Tyvärr kände jag att verktygen jag fick, inte var tillräckliga för att ta mig vidare. Jag förstod att jag hade ett enormt stort arbete framför mig. Jag behövde förstå hur det kunde gå såhär långt och hur jag skulle kunna göra annorlunda i framtiden.

Först och främst började jag med att acceptera läget och erkänna för mig själv att min stresströskel hade sänkts. Att det inte var läge att ha ett arbete med massor av kontaktytor, leveranskrav, hårda deadlines och bollar som kom från höger och vänster. Än idag (5 år efter insjuknandet) får jag jobba med detta. Skillnaden är att jag idag är en annan Therese än jag tidigare varit.

Jag har lärt mig otroligt mycket om mitt nya jag. Det har inneburit att jag har behövt jobba med mina rädslor; att göra andra människor besvikna, att tacka nej samt att sätta gränser. Det är något jag ständigt behöver jobba med. Min resa är inte slut, men jag känner mig så mycket tryggare i mig själv. Då jag har vågat släppa kontrollen lite mer och accepterat att allt inte måste vara perfekt. Det underlättar också att jag har en arbetsgivare som har sunda värderingar och ser varje individ på ett humant sätt.

Hur var det att komma tillbaka och jobba?
När jag väl funderade på återgång till arbete, så valde jag att gå tillbaka till samma företag. Jag var rädd för att söka nytt jobb direkt efter min upplevelse. Märk väl, att jag fortfarande hade prestationsångest. Jag tänkte ”Vad hade jag att komma med? Hur skulle jag som vrak sälja in mig till en ny arbetsgivare?”. Jag kände mig fast.

Min arbetsgivare försökte anpassa min roll så mycket de kunde till en början. De sänkte kraven och lät mig komma in i min roll successivt. Det kändes bra. Jag trivdes ju så bra med mina härliga kollegor. Det gick jättebra till en början. Jag hade fått insikter och ny energi. Men det var inte långvarigt. Jag hade tappat motivationen och ville inte vara med om resan en gång till.

Vad är dina viktigaste insikter från sjukdomen?
Att acceptera läget har varit viktigt i processen för att komma framåt. Sjukdomen har gjort att jag har tvingats jobba med mina rädslor (att göra människor besvikna, tacka nej och sätta gränser).
Hitta en arbetsgivare som har sunda värderingar och där varje människa syns. Jag har förstått vikten av att vila, utöva mindfullness samt att älska mig själv villkorslöst.

Jag har fortfarande en del ”men” efter sjukdomen. Jag har fått acceptera att jag efter hektiska dagar på jobb inte kan ta mig an en massa åtagande på fritiden. Ibland har jag fått ställa in aktiviteter. Det viktigaste är helt klart att alltid lyssna på kroppen.

Vad har du för tips för att underlätta tillfrisknandet?

  • Acceptera läget, kämpa inte emot för länge. För den där kampen kan göra dig ännu sjukare.
  • Prata med familj och vänner. De kanske kan hjälpa dig att boka in läkarbesök eller dylikt, vilket kan vara otroligt jobbigt att göra när man själv är sjuk.
  • Lär dig att lyssna på kroppen och acceptera vad den säger till dig. Kämpa inte emot.
  • Eliminera så mycket måsten du kan. Tänk istället på vad du vill och vad kroppen behöver.
  • Våga bli mer egoistisk. Försök att eliminera tankar som ”vad ska andra tycka om…” och katastroftankar.
  • Motionera (inte högintensiv träning som stressar kroppen ännu mer) och ät bra, regelbundet. Försök att införa rutiner som får dig att må bättre.
  • Låt det ta tid
 

Skrivet av: Therese Bengtsson
Publicerat av: Victoria Särvegård

Kommentera gärna:

Arkiv