logo_avlång

Gästinlägg: att vara anhörig

Foto: Emelie Sundström Foto: Emelie Sundström

Om dagens gäst
Mitt namn är Emelie och jag är 29 år gammal. När jag var 13 år stötte jag för första gången (men inte sista) på uttrycket ”gå in i väggen”. Min älskade mamma brakade in hösten 2001 efter att en läkare som skulle undersöka hennes magsår ställde frågan: ”men Eva, hur mår du egentligen?”. Då kom allt och min mamma blev direkt sjukskriven 6 månader på heltid från sitt jobb som första linjens chef inom kommunal verksamhet. I tjänsten hade hon ansvar för ett 60-tal personal + stort antal brukare med anhöriga.

När mamma blev sjukskriven hade hon magsår, hjärtflimmer, mycket högt blodtryck, migrän med synbortfall och var helt slutkörd efter flera år under mycket hög stress och press. Hon har idag konstaterad 11% invaliditet som är något hon ådragit sig på grund av stressen.

Denna sjukskrivning skulle komma att förlängas och efter några svängar fram och tillbaka var min mamma inte åter i arbete förrän februari 2006. Då hade hon även besegrat bröstcancer under tiden som sjukskriven. Min mamma är en riktig krigare och hon är ett levande bevis att det går att komma tillbaka – men det tar tid!

Märkte du några signaler innan din mamma blev utmattad? Vilka?
Jag kan i efterhand se signalerna, men som barn förstod jag dem inte förrän efter mamma blivit sjukskriven. Min upplevelse är att mamma satte sig själv sist i alla lägen och gjorde allt för att ingen annan skulle påverkas av att hon mådde dåligt. Hon skyddade mig som barn så jag förstod inte hur illa det var förrän i efterhand. Ingen förstod riktigt. Kunskapen om utmattning var ännu mindre då och jag bodde i den del av Sverige där kvalitén på internet minst sagt var bristfällig. Att kunna Googla och förstå vad som hände var inte möjligt för mig. Just därför tyckte jag att det var svårt att förstå de signalerna som fanns och som var tydliga även för mig trots hennes försök att dölja.

Jag trodde att de symptom som mamma uppvisade bara var attribut för hur hon var som person. Under flera år levde mamma under mycket hög stress och jag vande mig helt enkelt. Exempelvis visste jag att varje gång vi skulle åka någonstans där det krävdes packning slutade det alltid med att mamma grät. Detta då packningen och behovet av kontroll stressade henne. När jag slog ut ett dryckesglas vid matbordet visste jag att jag skulle få en utskällning och att hon skulle börja gråta – sån var ju mamma och så hade hon reagerat länge. Skedde något oväntat så brast det för henne. När jag gav henne ryggmassage reflekterade jag över att det inte gick att dra upp skinn från hennes rygg då det var så hårt och spänt. Men så hade ju mamma varit i flera år – var hon inte bara sån?

Mamma jobbade ofta på helgerna och ibland fick till och med pappa hoppa in och lägga scheman. Men hon var duktig på att vara närvarande gentemot mig så jag förstod inte riktigt hur illa det var. Jag kan nästan skämmas över att jag inte förstod mer. Min upplevelse är att en person kan pressa sig enormt mycket och må otroligt dåligt men fortfarande hålla ett sken utåt mot andra. Den gladaste och mest ambitiösa personen kan många gånger vara den som mår absolut sämst. Det var först när mamma brakade in och till slut accepterade att hon var sjuk som jag förstod, detta trots tydliga signaler att något inte stod rätt till.

När mamma hade varit sjukskriven en längre tid skedde en händelse som fick mig att förstå bättre vad hög stress kan göra med en människa. Jag lyckades som så många gånger tidigare att slå ut ett glas vid matbordet. Jag minns tydligt hur jag förberedde mig på att få en utskällning men inget hände. Allt mamma gjorde var att torka upp den utspillda mjölken så var det inte mer med det. Mamma hade börjat gå ner i varv och saker som tidigare kunnat gjort henne frustrerad eller ledsen påverkade henne inte längre. Jag minns hur förvånad jag blev men samtidigt glad. Mamma hade börjat gå ner i varv efter flera år under hög stress.

Hur är det att vara anhörig till någon som är sjuk i utmattning?
Min upplevelse är att det är svårt att vara anhörig till någon som är sjuk i utmattning. Man vill så gärna hjälpa men det är inte helt enkelt. Anledningen är dels att det kan ta lång tid för den sjuke att själv acceptera det och att våga vara just sjuk som man faktiskt är. Det är också svårt att hjälpa då det inte går att säga åt en väldigt stressad person att bara sluta stressa. För mamma tog det fem månader att bara acceptera att hon var sjuk och att hon inte behövde vara en superwoman.

Som barn lärde jag mig vad som påverkade mamma och försökte många gånger undvika det då jag inte ville att hon skulle bli ledsen (läs: stressad). Jag kunde vrida mig ut och in för att försöka undvika att något skulle ske som påverkade mamma negativt. Jag tyckte att det var svårt att vara anhörig då det kändes som att det inte spelade någon roll hur mycket jag än försökte hjälpa till. Mamma hade ändå ett kontrollbehov hon inte kunde släppa och skulle lösa allt själv.

Hon hade under flera år levt under hög stress, och även om hon visste att hon behövde gå ner i tempo så tog det lång tid att ändra ett invant beteende. Många gånger slutade det med att hon grät av stressen hon upplevde. Som barn var det inte helt lätt att försöka hjälpa men jag försökte på mitt sätt.

Hur tror du att din mammas utmattning har påverkat dig?
Min mammas utmattning har påverkat mig väldigt mycket. Jag är väldigt lik min mamma gällande prestation och krav på mig själv. Vi är båda två tjurskallar som helt enkelt vill fixa allt – och vi vill göra det riktigt, riktigt bra också. Det är en egenskap som är riktigt bra många gånger, men det gör också att man kan ha svårt att bromsa. Prestation står helt enkelt över alla andra känslor och signaler från kroppen.

Jag har på nära håll sett hur illa det kan gå och hur lång tid det tar att komma tillbaka. Det har på ett sätt skrämt mig när jag själv varit och balanserat på kanten. Skillnaden för mig och min mamma är att jag haft en arbetsplats där närmaste chef agerat och lyssnat och gett mig verktyg när jag tillslut vågat flagga för min belastning och mående. Mamma fick en blomma med texten ”Vi hoppas vår stjärna inte ska slockna” och noll gehör från ledningen när hon bad om hjälp. Tilläggas bör att den kommun hon arbetade för dömdes till skadestånd då de hanterat allt fel och att mammas tjänst ersattes med två och en halv tjänst.

Jag har själv idag en roll med arbetsledaransvar och jag är väldigt känslig för detta med stress hos mina medarbetare. Det påverkar mig definitivt om en medarbetare inte mår bra och jag är noggrann med att ta det på allvar. Utifrån mammas erfarenhet har jag lärt mig hur viktigt det är att få gehör från sin chef och det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt egna ledarskap.

Jag har också en mamma som lärt sig en hel del av denna erfarenhet. Mamma ville inte att jag skulle må dåligt eller påverkas av hennes mående och dolde mycket under min uppväxt. Nu som vuxen däremot pratar vi väldigt öppet om hennes utmattning. Det gör att hon kan vara väldigt hård mot mig när hon märker att jag är stressad. Hon vet hur enkelt det är att blunda för alla tecken kroppen visar och driva sig för hårt. Den delen av vår relation värderar jag väldigt högt.

Vad kan du som anhörig göra för att underlätta tillfrisknandet?
Att lyssna och visa att man finns där är något som jag tror är viktigt när någon blivit utmattad. Att ta det på allvar och försöka underlätta för den utbrände personen då det kan vara svårt att gå ner i varv och släppa ansvar. Gällande min mamma var jag en tonåring som rände på byn med mina kompisar. Jag kan idag önska att jag förstått mer under den tyngsta perioden men ens 13-åriga dotter är nog inte den man först vänder sig till. Jag försökte hjälpa på mitt sätt som barn men jag tror det hade varit annorlunda idag som vuxen.

Vi pratar väldigt öppet och ärligt kring detta idag och det räcker att höra på mammas röst i telefon för att veta när det är för mycket. Även om mamma är frisk idag behöver hon ibland höra från någon annan vad som är tillräckligt bra så hon inte driver sig för hårt. På samma sätt som mamma behöver berätta det för mig. Sen är det en annan sak att leva utifrån det och där får jag ständigt påminna mamma då hon alltid kommer ha en utmaning med att inte ta ut sig för mycket. På samma sätt som hon ibland får påminna mig.

Vilka är dina viktigaste insikter från sjukdomen?
En av mina viktigaste insikter är att stort ansvar ligger hos arbetsgivaren att se till att medarbetarna inte går in i väggen. Med stöd från närmaste chef/ledning och gehör och actions från densamma tror jag att många sjukskrivningar skulle kunna undvikas. Min mammas utmattning hade med största sannolikhet kunnat undvikas med gehör från hennes chef.

En person som min mamma kommer inte sluta göra sitt jobb för att det är för mycket att hantera – hon kommer bara springa fortare. Där måste arbetsgivare kliva in och ta sitt ansvar. Mamma sa rakt ut att det inte var hanterbart, ändå blundade hennes arbetsgivare och hoppades på något knasigt sätt att det skulle lösa sig. Jag tar också med mig att man verkligen blir sjuk.

Utmattning är inte att man är i behov av lite extra sömn för att sedan vara på banan igen. Min mamma kunde över huvud taget inte sova. Hon var tvungen att äta en cocktail av insomnings- och sömntabletter under flera år för att kunna sova. Utmattning är en sjukdom som påverkar den drabbade och alla i dess omgivning. Det är något som måste tas på allvar! Vem som helst kan också drabbas. Min mamma är en av de starkaste personer jag känner – ändå drabbades hon.

Slutligen - min största och absolut viktigaste insikt är att min mamma är fantastisk!
Hon brakade fullkomligt in i väggen, drabbades under samma period av bröstcancer och hade en familj med tre barn att ta hand om. Det tog 10 år i en tjänst utan arbetsledaransvar men idag är min mamma verksamhetschef i en annan kommun och har över 400 personer under sig och en budget på 130 miljoner. Så även om det varit tufft så har mamma lyckats komma tillbaka – en erfarenhet rikare!

Skrivet av: Emelie Sundström
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Kommentera gärna:

Arkiv