utmattningen logga

Gästinlägg: den sjuka prestationshetsen

Stress, livspussel

Vi är många som är drivna. Som är duktiga, och som vill vara det. Som vill åstadkomma storverk i allt vi tar oss för. Good enough duger inte längre, vi ska alltid överträffa oss själva. Och sällan tänker vi på att vi ofta får betala priset därefter - på ett eller annat sätt.

Jag brukar tänka tillbaka på för några år sedan när jag var student och hade 25-timmars dygn, precis som jag tror att många andra studenter har. Jag pluggade 100%, jobbade mellan 50-75% och gjorde ändå väldigt sällan avkall på att träna, umgås med vänner och gå på roliga evenemang. Samtidigt strävade jag alltid efter att hitta ytterligare något att lägga till i min kalender eller på min att-göra-lista. För att vara sysselsatt var mitt prio-1, varje dag var alltid fullbokad och jag gillade att ha det så.

Ibland när jag var på jobbet stannade jag kvar flera timmar efter att jag slutat, för att göra i ordning lite extra eller bli klar med ett specifikt projekt i förtid. Utan att få något extra betalt. Jag gjorde detta dels för att jag inte kunde lämna något som inte var perfekt, och dels för att jag hade en föreställning om att sånt arbete alltid lönar sig i längden. Men nu vet jag hur fel jag hade fel då, sånt arbete lönar sig aldrig i längden. 

Jag fick en föraning om det en ledig lördag, som jag minns så väl. Efter flera månader av fullbokade dagar, högt tempo och tvära kast, hade jag plötsligt en ledig lördag i juni. Så härligt! En ledig dag, inget bokat. Vad ska jag göra då? Dagen förblev obokad, och när jag väl vaknade den där dagen så kunde jag inte stiga upp ur sängen. Jag spenderade hela dagen med att vara ensam hemma och gråta. Jag grät för att jag hade ångest över att jag inte tog till vara på dagen, och jag grät för att jag var för trött i kropp och huvud för att ta tag i saken och hitta på något. Jag längtade till dagen efter då jag skulle åka och jobba igen. Och sen fortsatte det av bara farten, som vanligt.

Året därpå kom sjukdomarna. Ja, det var flera sjukdomar. Alla möjliga olika, oftast svårdiagnostiserade och ovanliga sjukdomar. Det kunde variera både dag- och veckovis med hur jag mådde och vilka symptom jag hade.
 

"Jag var säker på att jag var allvarligt sjuk men att läkarna inte tog tillräckligt med prover. Jag fick söka akut två gånger, och såg alltid till att vara nära ett sjukhus ifall jag plötsligt skulle kollapsa."


Tillslut träffade jag äntligen en läkare som tog mig på allvar och gjorde en grundlig undersökning, och jag var så lättad att jag äntligen skulle få min diagnos. Även om den skulle innebära en dödsdom så skulle det bli så skönt att få veta vad det var för fel på mig. Givetvis var jag inte sjuk. I alla fall inte på det sättet jag trodde. Diagnosen var ”nära utbrändhet” och läkarens lugna men bestämda ord tänker jag på än idag ”du måste bli bättre på att hand om dig själv”.

Många saker har förändrats för mig sen den tiden, dels jag som person, men även mitt förhållningssätt till jobb och aktiviteter omkring mig. Jag har fått nya erfarenheter och lärt mig att värdera annorlunda. Jag vill fortfarande prestera och göra mitt bästa, och jag tycker inte alls att det är något fel med att vilja göra det. Men jag tycker att man ska kunna jobba hårt utefter egen förmåga, prestera och åstadkomma det man vill utan att man ska behöva få ångest eller bli sjuk av det. Saker händer, livet händer, och vi har alla olika förutsättningar att hantera det.

Därför tycker jag att vi måste bli bättre på att prata om det prestationssamhället vi lever i. Och hur osunt det faktiskt är att lägga prestige i hur mycket man har på sitt fat. Vi är många som lever med ett tankesätt att ”den som jobbar mest vinner”, och det stämmer inte. Den som jobbar mest förlorar, anser jag. Man förlorar delar av sig själv, som energi, chans till återhämtning, sömn, umgänge med familj och vänner, chanser att upptäcka världen omkring. I värsta fall förlorar man sin hälsa och sitt välmående.

Arbetsgivarna bär ett stort ansvar i frågan och många gör sitt bästa för att utveckla rutiner och skapa en arbetsmiljö som ska förebygga problemen. Men när det kommer till den enskilde individens förhållningssätt tror jag att vi som kollegor och vänner kan bidra mycket för att undvika utbrändhet. För visst är det så att när en person väl når utmattning så blir den närmsta omgivningen sällan förvånade - de har ju följt personens väg dit. Så, kollegor och vänner, kan vi inte hjälpas åt nu? Kan vi inte fråga varandra hur vi mår oftare? Kan vi försöka läsa mellan raderna? Kan vi se i vår väns ögon att personen alltid är trött och att den sällan vill hitta på något längre? Eller kan vi notera att vår kollega alltid stressar runt med rosiga kinder, och aldrig tycks ta en paus? Kan vi bara prata öppet med varandra om vart vägen kan bära om vi inte tar hand om oss själva? Vi vill alla göra ett bra jobb och prestera men har vi kanske, bara kanske, satt lite för höga krav på oss själva?

Jag sitter inte på alla svaren, men jag tror att om vi blir mer öppna med dessa frågor så kommer vi kunna lösa en hel del på vägen. Jag hoppas att vi alla, tillsammans med våra arbetsgivare, kan hjälpas åt för att vi alla ska kunna finna vår balans i livet. För jag tycker helt enkelt inte att man ska behöva välja mellan sin karriär och sin hälsa.

Skrivet av: Sandra Adamsson
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Kommentera gärna:

Arkiv