utmattningen logga

Gästinlägg: löpningens betydelse för min utmattningsdepression

Foto: Alexandra Swärm Foto: Alexandra Swärm

Hur jag hamnade här, i utmattningsdepression kan vi ta en annan gång. Istället tänker jag berätta för er om hur jag med hjälp av löpträning tog mig tillbaka.

Att må bra handlar för mig om ett tillstånd, där jag känner harmoni i kroppen. Ett lugn i alla kroppens delar och där hjärnan är fri från tankar som far fram och tillbaka, åt höger och vänster, upp och ner, likt en berg- och dalbana. Att få uppleva harmoni har varit min drivkraft genom hela min sjukdomsperiod. Det svåra för mig har under många år varit att komma just dit, att uppnå min önskan om att må bra. Under min sjukdomsperiod med utmattningsdepression, har jag ständigt tänkt att det är ett ouppnåeligt mål. Och många i min omgivning har ifrågasatt och sagt att jag har alldeles för höga krav på livet.

Kommentarer som att ”livet är tufft”, ”alla känner så ibland”, ”det är en livskris och ska gås igenom” har haglat över mig. Jag inser nu i efterhand att jag inte blivit tagen på allvar. Jag menar, det kan ju inte på fullaste allvar vara helt normalt att under flera perioder i flera års tid vakna på nätterna med panikångestattacker, att dagligen ha tvångstankar och vara konstant nära till gråt. Att ständigt vara trött och omotiverad, att inte orka träna eller träffa vänner. Nej, det är inte helt normalt. Punkt.

Nu när jag ser tillbaka på hela min sjukdomsperiod, när jag inte befinner mig mitt i det, så inser jag ju att min önskan med livet inte var ouppnåeligt. Det betyder inte att livet alltid är tio poäng och att man ständigt går runt med ett leende på läpparna. Men målet med att känna harmoni är möjligt. Det vet jag nu.

Med hjälp av löpträningen tog jag mig framåt och fick tillbaka både livsglädjen och orken igen. Jag tänker inte påstå att det gjorde mig frisk. Det var flera faktorer som bidrog till det men jag är ganska säker på att löpningen påskyndade min väg framåt avsevärt. När jag var som sjukast hade jag egentligen inte ork till någonting men jag bestämde mig väldigt snabbt för att prioritera de saker i mitt liv som skulle hjälpa mig att må bättre. Tröskeln till att börja springa igen var för mig ganska låg eftersom jag sprungit sedan barnsben. Det var en naturlig del av mitt liv innan jag blev sjuk.

Jag visste redan innan hur bra jag mådde av löpning så det var ett självklart val att prioritera in träning så fort jag orkade gå ut. Till en början gick jag promenader och växlade det med att jogga några hundra meter. Ju fler dagar som gick desto längre sträckor orkade jag springa. Utan att jag visste ordet av sprang jag hela rundor på flera kilometer och växlade distanspass med intervall- och backpass. Löpningen blev mitt sätt att hämta energi. När jag var som sjukast var jag rädd att träningen skulle ta för mycket energi, att det inte skulle vara värt det och det hände flera gånger att jag kom hem och inte orkade göra något mer den dagen. Trots det var jag fast besluten om att motion skulle göra mig frisk.

Jag valde bort antidepressiva mediciner trots min läkares rekommendationer (eller jo, jag provade efter mycket tjat från sjukvården i några månader men fick sådan ångest att jag slutade).

Min medicin kom att bli löpningen och det intressanta är att forskningen nu visar att konditionsträning stärker vår hjärna och att det i teorin kan fungera lika bra som antidepressiv medicin. Jag kan nu i efterhand skriva under på det men värderar det inte som bättre eller sämre än någon annan lösning.

Idag upplever jag harmoni och löpningen har fått en större mening än tidigare. Jag springer för att må bra och för att det ger mig energi och lust till livet. Jag springer sällan tävlingar eller tränar för att prestera utan låter känslan styra, ALLTID. Jag älskar löpning och jag älskar livet!

Skrivet av: Alexandra Swärm
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Kommentera gärna:

Bloggarkiv