utmattningen logga

Gästinlägg: ung och utmattad

Foto: Nathalie Johansson Foto: Nathalie Johansson

Om dagens gäst 
Endast 20 år gammal fick Nathalie Johansson diagnosen utmattningssyndrom. Idag är hon snart 22 år fyllda och jobbar inom matvaruhandeln som ansvarig för ostavdelningen. I detta gästinlägg berättar hon om hur det är att drabbas av stressrelaterad ohälsa i ung ålder.

Min uppväxt och min utmattningsresa
Min stressproblematik tog sin början i en alldeles för tidig ålder, någon gång i mellanstadiet. Men det skulle dröja flera år innan jag fick diagnosen utmattningssyndrom på papper, och blev riktigt sjuk. Jag har alltid varit en tjej med höga ambitioner och prestationskrav på mig själv. Att ha kontroll, ordning samt att ta ansvar, har varit en naturlig del av min personlighet. Samtidigt har jag som barn haft dålig självkänsla och burit på en omedveten oro och ångest inom mig.

Vid 20-års ålder tog det fart ordentligt. Jag tränade mycket, både fotboll, gym och löpning. Trots en hög träningsfrekvens hade jag under en längre tid känt mig svag i kroppen, på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Det infann sig en konstant trötthetskänsla som jag inte kunde sova bort och som i sin tur gjorde mig otroligt labil. Känslan av att ingenting var kul gjorde sig påmind obehagligt ofta och min menstruation uteblev dessutom. Under samma period fick jag även stressutslag på kroppen och i ansiktet, vilket jag trodde "bara var eksem" av något slag. Mitt håravfall eskalerade fullkomligt. Jag har aldrig förr tappat så mycket hår som under min sjukdomstid.

Starka ljud och ljus blev allt jobbigare, något som jag förut knappt reflekterat över. Ett exempel jag minns var när min mamma tömde diskmaskinen och la besticken i lådan. För mig var det ett fullkomligt outhärdligt ljud som skar i öronen. Själva kulmen nåddes när det dagligen infann sig ett skrämmande tryck i bröstet. Det gjorde mig ordentligt rädd, vilket fick mig att söka vård för mina besvär i april 2016.

Läkaren som jag träffade konstaterade att jag inte hade något fel på mitt hjärta, men förstod att jag inte mådde bra utifrån de symptom jag hade beskrivit. Läkaren sjukskrev mig på heltid med omedelbar verkan i två veckor med diagnosen: akut stressreaktion. Jag blev också erbjuden att få hjälp i form av terapi, men tackade snällt nej och sa att jag skulle lösa det på egen hand. Två veckor senare träffade jag åter min doktorn för att utvärdera mina två veckor hemma. Väl där intalade jag både mig själv och min omgivning att "allt var mycket bättre!".

Därefter återgick jag till min gamla livsstil, utan att erkänna för mig själv eller någon annan, hur jag egentligen mådde. Så jag satte upp ett kostschema samt ett träningsmål på nytt,  Thoughest 2017 (ett hinderbanelopp på 8 km). Otroligt korkat kan man tycka, med tanke på min historia den senaste tiden. Men saken är den att folk som insjuknar i utmattningssyndrom sällan förstår det innan man kraschar. Det gällde även mig. Jag skrev också ett gymnasiearbete på ca 50 sidor om stress, men drabbades ändå av utmattningssyndrom. Ja, ni fattar grejen. Dessutom tog jag på mig mer ansvar i jobbet, tog extrajobb, försökte att alltid se "perfekt" ut till mitt yttre, finnas där för allt och alla tills maj 2017..

Då mådde jag ännu sämre. Förutom alla de tidigare symptom jag fortfarande hade kvar, tillkom fler. Under loppet jag sprang fick jag kramp otaliga gånger, men tänkte bara att jag ätit för lite kolhydrater, när kroppen snarare försökte signalera till mig att inte springa ett hinderbanelopp på 8 km med en utsliten kropp. Mitt minne började även lägg av, jag hade muskelvärk varje dag, jag glömde saker på jobbet och glömde att höra av mig till vänner. Saker som för en kontrollmänniska som mig, är väldigt sällsynt. Trycket i bröstet var närvarande varje dag och höll ofta i sig i minst 8 timmar i sträck.

Jag sov nu 12-15 timmar varje natt, men fick ändå mjölksyra av att ta mig upp för trappan på jobbet. Jag grät varje dag, ingenting var roligt och livet var bara massor av måsten. Jag började inse att något inte stod rätt till, men sökte inte vård förrän min mamma en dag satte ner foten och sa att jag behövde få hjälp. Det kändes motigt trots att jag mådde så dåligt, mest eftersom att jag skämdes så otroligt.

Men vi besökte trots allt akuten, psykakuten, och efter det vårdcentralen igen. Jag fick ett nytt sjukintyg där med diagnosen "utmattningssyndrom", en heltidssjukskrivning samt en tid för terapi. Ordinationen var "hem och vila",  och på intyget till försäkringskassan och jobbet stod det  "Psykiskt och fysiskt helt slut, klarar inga uppgifter". Precis så var det, jag var bara helt slut.

Jag var sjukskriven i två månader på heltid, följt av 75% sjukskrivning, 50%, sedan 25% tills nyår 2017. Och under denna tid gick jag även i terapi. Då terapin efter några veckor inte visat någon större förbättring, fick jag även testa olika mediciner. Ett stort steg för mig då jag egentligen är emot att ta mediciner (jag är typen som inte ens tar en huvudvärkstablett!).

Under hela min sjukskrivningsperiod fick jag även problem med panikångest samt att jag under en period inte kunde behålla någon mat och gick ner flera kilo i vikt. Varför vet vi inte, men troligtvis var det ännu en konsekvens av min nedbrutna kropp.
Det var först i januari 2018 som jag återgick till min ordinarie arbetstid (25h/vecka) och jag jobbar även så i skrivande stund. Dock tar jag inga extrajobb, som jag gjorde förut.

Skrivet av: Nathalie Johansson 
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Kommentera gärna:

Arkiv