logo_avlång

Gästinlägg: Yasmine Sundberg 

Foto: Yasmine Sundberg Foto: Yasmine Sundberg

Om dagens gäst
Mitt namn är Yasmine Sundberg och jag fyller snart 26 år. Jag har de senaste sju åren arbetat inom butiksbranschen, och de närmsta åren i rollen som butikschef. Jag blev sjuk i början av november 2017 och är fortfarande sjukskriven för utmattningssyndrom och depression.

När du tittar tillbaka, varför tror du att du blev sjuk?
Jag vet att det har att göra med hur jag levt mitt liv dem senaste åren. Det har varit otroligt intensivt att leva som ensamstående och samtidigt sikta högt på karriären. I mer än ett halvår kände jag att jag närsomhelst kollapsar. Jag orkade inte mer. Jag var konstant stressad och orolig. Pressade mig själv så otroligt hårt och hade väldigt höga mål på mitt jobb samt att mina krav på mig själv var orimliga.

Jag hade också en arbetsgivare som tryckte på och pressade mig. Som butikschef har du ett enormt ansvar över både personal och en hel del deadlines att förhålla sig till. Jag minns att jag en dag på jobb, fick en panikattack. Allt blev svart. Jag hade ingen aning om vart jag var samtidigt som jag grät, hejdlöst. Kände mig så ensam. Det var som att allt inom mig bara försvann och jag kände sorg. Jag kunde inte heller lämna butiken eftersom jag var den enda som var där och jobbade. Virrade runt i panik och ville bara dra ner butiksgallret och gå där i från.

Kände du av några stressymtom innan du gick in i väggen?
Jag har aldrig identifierat mig själv som en person som helt plötsligt inte skulle orka längre. Har alltid sett stress som något positivt, ett extra drivmedel. Månaderna innan jag gick in i väggen så förstod att jag var nära en gräns, men jag förstod aldrig allvaret i det. Hade inte heller förmågan, just då, att trappa ner.

Det mest tydliga var att jag ständigt glömde saker, det var så läskigt. Min man sa alltid; är det du eller jag som är gammal för det verkar som att du har blivit senil. Och precis så var det, som att hjärnan var full och inte kunde ta emot mer information. Jag var också konstant trött och somnade i soffan jämt, innan 21.00 varje kväll. Jag kunde inte hålla mig vaken och hade fruktansvärda mardrömmar.

Läste mycket om det i efterhand och har förstått att det var typiska stress-mardrömmar. I drömmarna kände jag mig jagad så jag sprang men kom aldrig fram. Jag hade också konstant oro-och katastroftankar.

Berätta om din utmattningsresa! Hur har den sett ut hittills?
Resan fram tills idag, har vart otroligt tuff och väldigt känslosam. Den första månaden innehöll mest gråt, ångest/panikattacker samt väldigt mycket sömn. Jag försökte samla kraft för att orka hämta och lämna mitt barn på dagis. Däremellan var jag i en ständig dimma. Jag började att gå till en psykolog 1 gång i veckan, men där grät jag bara. Jag var så ledsen, kände mig tom och kunde bara uttrycka mig i tårar. Det var extremt jobbigt att prata i telefon och behöva förklara sig för sin omgivningen om hur dåligt jag mådde. Klarade knappt av att vara nära min man.

Den andra månaden så började jag rannsaka mig själv och min omgivning samtidigt som jag fortfarande var väldigt ledsen. Jag kände att jag var tvungen att ta bort allt som genererade ohälsosam stress. Jag isolerade mig mer och mer eftersom att det kändes som den enda lösningen. På hemmaplan var det också en del konflikter, absolut inga våldsamma bråk men otroligt känsliga samtal.

Vår gemensamma utgångspunkt var att försöka göra allt bättre men usch vad vi grät. Men det var väldigt nyttigt då min man hade tagit på sig mycket av skulden till mitt mående helt i onödan samtidigt som han var orolig över att jag inte skulle bli mig själv igen. Jag visste där och då vad jag behövde göra, börja ta hand om mig själv. Men jag var så vilsen då jag fram tills nu identifierat mig med mitt jobb. Det var en mardröm att inse; att jobbet som jag alltid älskat hade nu blivit min värsta fiende.

Jag försökte njuta av julen tillsammans med min familj och fira nyår med mina vänner. Jag hade bestämt mig för att jag skulle börja gå till gymmet andra veckan i januari. Inte för att prestera utan bara för att gå dit och byta miljö. Jag ville vara en del av ett socialt sammanhang men samtidigt inte behöva känna någon press över att vara tvungen att prata med någon. Just nu är jag inne på min tredje träningsvecka och jag känner mig faktiskt gladare. Jag har hittat en mening med mina dagar men varje dag är jag livrädd för att falla tillbaka igen.

Vad har varit din största utmaning hittills?
Att inte tappa hoppet om livet har vart det jobbigaste samt att inte fastna i ett destruktivt beteende; som att fortsätta avskärma sig från omvärlden. Jag har gått till en psykolog, pratat mycket med min omgivning, lyssnat på psykologiböcker och podcasts. Jag började även ganska tidigt med meditation och har nu kommit igång med träningen. Det har verkligen hjälpt mig.

Hur gör du för att hålla motivation/lågan uppe under sjukdomstiden?
Det är bred fråga men jag skulle säga att min familj har varit avgörande. Den energin jag har haft har jag gett till mig själv och min familj. Min son har vart min största motivation. Han får mig att vilja vakna upp varje dag och tillbringa tid med honom. Han är en bekräftelse på att livet har så mycket underbara saker att erbjuda. Så mitt tips är; tillbringa tid med nära och kära. Låt bli resten!

Skrivet av: Yasmine Sundberg
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Kommentera gärna:

Arkiv