logo_avlång

Gästreportage: Clara Löfvenhamn 

Foto: Clara Löfvenhamn Foto: Clara Löfvenhamn

Om dagens profil
Victoria har träffat 33-åriga ledarskapsprofilen Clara Löfvenhamn. Grundare av Bossbloggen och egen företagare inom ledarskapsbranschen. Hon beskriver sig själv som en före detta arbetsnarkoman som har ett brinnande intresse för ledarskap, hennes hjärtefråga. Vad är egentligen ett bra ledarskap och ett hållbart arbetsliv? Det är några av frågorna som hon engagerat pratar om på sin blogg.

Som 28 åring fick Clara världens chans. Hon jobbade heltid och studerade journalistik samtidigt som hon fick sin drömpraktik på tidningen Chef. Äntligen, tänkte hon. Clara har alltid jobbat hårt och haft drömmar om att få jobba med ledarskap. När hon yppade visionen för sin omgivning, var det inte enbart positiva glädjerop. ”Hur ska du kunna jobba med det? Du behöver ha minst 20 års erfarenhet som chef!”, fick hon höra. Clara var envis och lät inte dessa kommentarer stoppa henne. Hon planerade att ta sin journalistexamen och jobba deltid samtidigt som hon skulle frilansa. Hennes planer fick dock läggas på is då hon gick in i väggen och fick en utmattningsdepression.

Berätta om din utmattningsresa. När blev du sjuk?
Min utmattningensresa har inte varit optimal. Jag gick in i väggen 1,5 år innan jag fick diagnosen utmattningsdepression. Envis om jag är, fortsatte jag att kämpa mig igenom studier och jobb, innan jag blev sjukskriven. Så ska det absolut inte vara. Är du sjuk ska du bli sjukskriven direkt.

När jag gick in i väggen brakade min tillvaro samman på en och samma gång, både på det privata planet och kroppsligt. Jag hade migrän 5-6 dagar per vecka. Det var som att jag var full och inte kunde gå rakt. Jag blev hänvisad till att göra en migränutredning men det var lång väntetid (cirka ett halvår) och samtidigt misstänkte läkarna att jag hade en hjärntumör. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt. Ovissheten över att inte veta vad min huvudvärk berodde på var olidlig.

Jag fortsatte att kämpa på och kravlade mig till skolan, trots att jag inte mådde bra. Jag minns att svetten rann och pulsen blev hög, när jag skulle klä på mig. Påväg ut i hallen spydde jag. Andfådd och trött pallrade jag mig ändå till skolan.

1,5 år efter att jag hade blivit sjuk, tagit min examen, gjort min praktik och avslutat mitt examensarbete. Då blev jag sjukskriven några månader. Jag började arbetsträna på 25% vilket jag gjorde i cirka 7 månader, därefter trappade jag upp till 50%. Jag hann endast jobba tre veckor på halvtid innan Försäkringskassan tyckte att det var dags att trappa upp ytterligare ett steg. Men totalt tog det nästan två år innan jag jobbade heltid igen. Kommunikationen och stödet från FK är en historia för sig och tur nog är det just det, historia!

Hur hanterade du de dagar som var tyngst och mörkast?
Utbildningen var mitt ljus i mitt mörkret då och det fick mig att gå upp ur sängen. Det var skönt att få vara social och ha lite kul och skolan tillfredsställde mina grundläggande behov. Jag ska inte säga att det var bra för jag var ju sjuk och borde egentligen varit sjukskriven, men just då var det nyttigt att distrahera mig med något som jag tyckte var kul. Är det något som irriterar mig är det att få höra att som sjukskriven ska du inte ha kul, du ska helst lida. Det är galet, för det är när man mår som sämst som man verkligen behöver glädjeämnen.

Jag vet att jag är en hyperaktiv person och jag får lov att vara det. Bara jag vilar. Min optimala livssituation består av jobb, skola och något eget projekt. Då får jag en bra balans från de olika världarna. Tyvärr har jag ofta fått skämmas för just det och har fått höra en del kommentarer som ”Inte konstigt att du går in i väggen när du gör allt det”: Men för mig var inte mängden jobb den största anledningen till jag blev sjuk, utan att jag arbetade under väldigt dåliga förhållanden. Sex dagar i veckan. Jag slutade umgås med mina vänner, skippade träningen och ja, det gjorde mig sjuk. Tillslut blev det mer och mer och jag blev mer ineffektiv och trött.

Vad gjorde du för att acceptera din sjukdom?
Jag hade inget val. Min kropp var helt slut och ville bara sova och jag sov största delen av dygnet. Jag har fått höra i efterhand av både min familj och vänner att jag såg ut som ett lik den perioden. Jag var en vandrande zombie. Så det vara inte så mycket att acceptera, jag hade inget annat val än att sova.

Vad har du lärt dig från din utmatttningsjukdom?
Jag har lärt mig två stora livsläxor. Först och främst har jag verkligen förstått att livet inte går ut på att jobba. Den andra insikten jag har fått är att det spelar ingen roll vad jag gör eller jobbar med, mina nära och kära kommer älska mig oavsett. Dessa två lärdomar har förändrat hela mitt liv och min syn på vad som är viktigt i livet. Det är jag väldigt tacksam för.

VIlka åtgärder har du fått vidta för att inte trilla dit igen?
Jag gör helt annorlunda från det jag gjorde förut. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Om något känns jobbigt i magen, är det förmodligen nyttigt för dig. När det känns jobbigt att ta den där pausen, är det förmodligen precis det du behöver. Behöver du sova, sov. Är du hungrig, ät.

Mina andra tips handlar om att inte jobba för mycket. Gör mindre än du tänker och vill. Prioritera din fritid högre än ditt jobb. Om du inte orkar umgås med din familj eller partner, vad är poängen då? Då är du tillbaka där du en gång befunnit dig. Känner du det så måste du återigen börja prioritera annorlunda. För mig går inte livet längre ut på att jobba. Det gör det inte för någon av oss, tror jag.

Jag jobbar också ständigt med att ha en rimlig arbetsbelastning. För mig är det inte rimligt att ha en fullspäckad dag. Jag brukar alltid försöka skapa en så stressfri dag som möjligt, genom att lägga in luft mellan varje ”aktivitet”. Så gott som det går. Exempelvis; har jag haft en föreläsning då är det en vilodag som gäller därefter.

Ett annat tips är att skaffa sig en fartkamera, en person som hjälper dig att hålla ett öga på dig. Lämpligast är om det är din chef. Har man inte möjlighet till det, kan du fråga en kollega eller ditt fackliga ombud. Då jag driver eget är min fästman mitt fackliga ombud i mitt företag. Hans jobb är att skydda mig som medarbetare och förhindra att jag går in i det där mekaniska-tänket. Då kan han gå in och försöka bryta det. Så mitt tips, teama upp dig med någon som kan ha lite koll på dig!

Hur kan du flagga/be om hjälp i tid när du inte mår bra?
Som chef är det viktigt att förstå att det inte alltid är de medarbetarna som säger ifrån och markerar som är närmst att gå in i väggen. Tvärtom är det ofta de som är tysta, fixar allting och bara tar på sig mer och mer jobb.

Först och främst är det viktigt att ha med sig att du inte behöver lämna ut dig själv helt och hållet. Men ju ärligare du är mot din chef, desto bättre. Om chefen inte hörsammar ditt rop på hjälp, då säger det mer om chefen än om dig. Börja med att boka in ett möte tillsammans med din chef. där ni kan prata i lugn och ro. Berätta för hen om vad som känns jobbigt. Är det någon särskilt uppgift som gör att du känner dig stressad? Eller är det otydligt med vilka förväntningar som gäller? Självklart är det inte alltid så lätt att veta.

Men försök att fundera lite kring vad det är som känns jobbigt innan ditt möte. Det blir också enklare för chefen att resonera och starta en dialog samt ta action, om du vet vad som skaver. Och kom ihåg att du inte behöver ha alla svar eller en lösning på problemet. Upplever du att din chef inte ger dig den respons du behöver, gå då till din chefs chef eller HR. Det brukar funka. Och nyttja facket! Det är deras jobb är att hjälpa till i sådana här frågor och ta till vara på dina och dina kollegors intressen.

Får du trots detta inte gehör. Det beror ju lite på vilken typ av situation det är, bör du överväga om du kanske ska söka dig där ifrån. Då är det någonting som inte står rätt till. Ett bra tillvägagångssätt för att få en överblick av vad som fungerar bra och mindre bra, är att upprätta en för-och nackdel-lista med ditt jobb.

Hur vågade du ta steget att starta eget och säga upp dig?
Under rehabiliteringen, när jag arbetstränade på 75% började jag få tillbaka livsgnistan. Jag hade fortfarande en dröm om att frilansa men kom i stället på idén att starta bloggen. Men jag valde att vänta med att lansera den tills jag var tillräckligt ”frisk” och var upp på heltid. Det höll jag mig till. Det är så lätt att när man kommer på en bra idé, att köra på. Efter 9 månader var jag redo, då lanserade jag den. Under denna perioden hade jag arbetat heltid i snart 4 månader.

Jag har nu haft bloggen sedan juni 2016 och den fick en flygande start och jag fick så otroligt mycket fin feedback om den. Det var många som skrev att blogginläggen hade gjort att de vågade söka det där chefsjobbet eller hade olika frågor om chefer och ledarskap.

När jag sa upp mig, så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade en uppsägningstid på 2 månader och under den tiden funderade jag mycket. Det är väldigt tufft att kasta sig ut när man är skör, men jag litade på mig själv. Idag ångrar jag inte ett dugg att jag hoppade rakt ut. Men samtidigt ska du också veta vad det innebär, innan du tar ett sådant beslut. Som utmattad och att starta eget, det är en tuff kombination. Men det var rätt för mig. Jag tycker det är viktigt att man har en plan. För det tar bokstavlig talat, jäkligt lång tid att dra igång ett företag. Du måste ha kunder, ett nätverk och ha förmågan att driva din business kontinuerligt och konsekvent. Det tar på krafterna.

Hur påverkar utmattningen dig idag?
Jag har väldigt dålig uthållighet. Mina energidepåer förbränns väldigt snabbt. Där finns inget extra batteri att bränna längre. För mig har fysisk ansträngning varit en stor utmaning att hantera. Jag hade träningsförbud under hela min utmattningsperiod för min kropp stängdes helt enkelt ner.

Idag får jag fortfarande migrän när jag överanstränger mig. Är känslig för ljus och ljud. Jag har också fortfarande ett stort sömnbehov. Ja det kanske låter deppigt, men jag tror att man kan bli helt frisk. Jag är en obotlig optimist. Otroligt nog verkar jag vara en av dem som faktiskt kan bli frisk och det är jag extremt tacksam över. Däremot har inte alla den turen. Vissa får hjärnblödningar och stroke som faktiskt begränsar en fysiskt och det ska inte förringas att det är långt i från alla som blir friska.
Jag ångrar att jag inte stoppade direkt när jag kände att jag mådde dåligt.

Det är så viktigt att försöka stoppa i tid, innan det går för långt. För det tar så sjukt lång tid att bli bättre från utmattning. Men summan av kardemumman, jag är inte frisk idag men är på god väg.

Vad tror du krävs för att motverka utmattningsproblematiken?
Att varje företag jobbar proaktivt med att förebygga stress. Börja med att se över arbetsmiljön på företaget. Det handlar inte enbart om att ha tjusiga dokument, utan att faktiskt bry sig om människorna i organisationen. Alla är vi bara människor.

Våga vara mänsklig och som chef och som medarbetare, ha rimliga förväntningar. Är det rimligt att alla måste prestera 120% av sin kapacitet och energinivå året om? Nej, det är det inte för någon. Jag ser att det ideala läget är att vi jobbar 100 %, men att varje medarbetare har en belastning runt 80%, alltså energin som går åt. Då har du energi kvar att nyttja, den dag de skiter sig. Ja det kan svida som företag, om man har krav på lönsamhet och avkastning. Men vill man göra det här på ett år eller 10 år? Frågan är hur långsiktigt man ser det.

Ta ditt ansvar som arbetsgivare. Skygglappar är otroligt bekvämt men inte så hållbart. Livet är inte alltid bekvämt och som arbetsgivare har du en skyldighet att ta stress på allvar. Får du nys om att någon i organisationen mår dåligt då ska man göra allt man kan. Det är också viktigt att du som chef vågar ta hjälp. För ensam är inte starkast. Ta hjälp av arbetsterapeut, sjukgymnast, naprapat, Försäkringskassan, psykolog. Ja, du behöver vara ett helt team som hjälps och driver processen framåt.

Tyvärr så är det 9 av 10 fall, individen som får dra det största lasset. Mitt tips till dig som individ; be din närhet om hjälp. Finns det någon som kan hjälpa dig i processen? Använd ditt sociala skyddsnät. Det är inte rimligt att en person ska göra allt. Det gäller även dig som chef.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Kommentera gärna:

Arkiv