logo_avlång

Gästreportage: Felizia Uggla

Foto: Felizia Uggla Foto: Felizia Uggla

Från utmattningssjuk till egen företagare
Victoria fick en mysig pratstund med härliga Felizia Uggla, 28 år boende i Stockholm. Felizia visste tidigt i karriären att hon ville jobba i musikbranschen, vilket hon såg till att verkställa redan som 20 åring. Hon kastade sig orädd ut i branschen och fick till möten med högt uppsatta musikgiganter. I raketfart blev Felizia extremt uppskattad och skapade sig ett namn. Samtidigt började hon tvivla på om det var detta hon verkligen ville göra? Att stanna kvar i en ytlig bransch där makt och pengar var högt värderat.

Hon fortsatte att kämpa men började med tiden förstå att hon inte längre ville kompromissa med sina egna värderingar. Hon satt i möten där hon började hålla med om saker som inte kändes rätt i magen. Det var någonstans där som tankarna började snurra och en identitetskris sakta började att utvecklas, men det var inte förrän några år senare som hon fick en utmattningsdepression.


Berätta om din bakgrund!
Våren 2016 tog jag ett jobb som projektledare på Rockbjörnen. Där blev det ganska tydligt hur dåligt jag började att må. Jag kunde inte längre prestera på samma nivå och kände att lusten saknades. Då kom jag till insikt att jag behövde ta tag i min situation. Som ett första steg i att förändra min situation, träffade jag en livscoach. Det var i ett samtal med henne som jag kom fram till att jag ville ut och resa. Jag hade egentligen tänkt att dra ut och resa direkt efter studenten men det blev aldrig av. Livet och jobbet kom emellan och det kändes dumt att kasta bort sin karriär för en långresa till Asien.

Men tillslut bestämde jag mig. Efter att mitt frilansuppdrag på Rockbjörnen var avslutat, då skulle jag åka. Det var hösten 2016. Jag frågade runt bland mina vänner om de ville åka med mig. Men landade i att jag skulle prova att åka själv, trots att jag inte mådde bra. Jag var osäker på om jag verkligen ville åka iväg ensam. Det var skitläskigt men samtidigt min drömresa, så jag åkte. Under hela 7 veckor var jag ute och reste själv. Det var en givande period för mig och jag fick tid att lyssna in min kropp. Allt jag hade funderat på under lång tid landade i mig.


 

"Jag minns att jag kände: Är det så här bra man ska må? Jag kanske inte behöver prestera och ha det där topplivet i stan?"


Precis innan jag åkte i väg på min långresa, hade jag fått en förfrågan om att hjälpa till att bygga upp marknadsavdelningen på ett bolag. De lovade guld och gröna skogar, så efter att jag kom hem från Thailand och Centralamerika började jag den nya tjänsten. Samtidigt var jag fortfarande mitt uppe i min inre resa. Jag kände ganska snabbt att det nya jobbet inte blev som det var tänkt, så jag stannade kvar där i 7 veckor innan jag avslutade tjänsten. Efteråt kändes det som att jag inte hade åstadkommit någonting i livet och var ledsen över att jag återigen inte visste vad jag ville göra med mitt liv.

Vad hände med livet liksom? Jag var arg, extremt irriterad, stressad och kände ingen lust inför framtiden. Kände att såhär ska jag inte behöva må. Det resulterade i att jag berättade för min familj att någonting kändes fel med mig. Längst vägen hade jag tappat bort tron på mig själv och vem jag var. Identitetskrisen var början på något som utvecklades till en utmattningsdepression.


När fick du diagnosen utmattningsdepression? Hur såg den processen ut?
I mitten av april 2017 kontaktade jag en läkare för att få göra ett stresstest. Han såg att jag mådde dåligt och sjukskrev mig en vecka. Därefter slussades jag mellan olika läkare under sommaren, eftersom vårdcentralen jag tillhörde endast hade vikarier på plats. Träffade totalt fyra läkare under processen och var tvungen att upprepa min livshistoria för varje läkare. Det var verkligen tufft att inte bli tagen på allvar och jag fick verkligen kämpa. Jag minns att min första läkare sa att det var vanligt med stress. Att jag kanske bara skulle gå hem och göra något kul, typ gå på bio. Läkaren rekommenderade också att jag skulle söka nytt jobb efter min sjukskrivning (blev endast sjukskriven en vecka). Efter läkarbesöket kände jag mig peppad av orden och tänkte att om läkaren säger att det är ett jobb jag behöver, är det säkert så.

Dagen efter kontaktade jag några personer i mitt nätverk och dagen därpå fick jag möjlighet att provjobba som receptionist på ett hotell. Men när jag kom dit hade jag otroligt svårt att ta in all information. Jag förstod inte instruktionerna och panikkänslan i kroppen spred sig och det svartnade för ögonen. Jag försökte ta mig i kragen för att klara av dagen. Strax efter att jag hade fullgjort mitt arbetspass började jag gråta utanför hotellentrén.

Därefter åkte jag hem och låg och grät resten av kvällen. Det var i samband med det som jag fick jag min första panikångestattack. Då vet jag att min pojkvän reagerade och sa: "Att så här ska du inte må av ett jobb" och jag insåg att han hade rätt. Dagen efter ringde jag hotellet och sa att det inte kommer fungera för mig. Jag ringde också min psykolog för att berätta att jag provjobbat på ett hotell en dag. Hon tyckte inte det var ett bra beslut och berättade för mig: "Att den dagen du väljer att börja arbetsträna igen, då ska det inte vara på ett stressfyllt jobb där du känner att du gör fel”.

Jag och min kille kom överens om att jag inte skulle tänka på jobb de kommande tre månaderna (juni-augusti), trots att jag inte fick någon sjukpenning från Försäkringskassan. De tyckte tydligen inte att jag var tillräckligt sjuk men jag orkade inte överklaga. Hade både intyg från läkare och hade försökt förklara mitt mående, men de sa bestämt nej.

Första tiden av min sjukdomsperiod sov jag bara. Jag fick ofta panik när min kille var tvungen att gå till jobbet, men han ringde mig ett par gånger under dagen för att kolla hur jag mådde. Dagarna gick och jag orkade inte att göra någonting speciellt. Så fort jag kollade på en serie somnade jag. Kroppen var totalt utslagen. Att sova mig igenom dagarna var ett sätt för mig att låta tiden gå. Jag ville bara slippa ångesten och känslan att vara ensam och misslyckad. Jag trodde att det var mitt fel att jag hade hamnat här. Att jag fick skylla mig själv för jag upplevde aldrig att jag fick något stöd från samhället.

Efter ungefär tre månader hemma, i mitten på augusti, fick jag nys om en deltidstjänst som butiksbiträde på Mall Of Scandinavia. Det var ett snällt jobb som inte var prestationsinriktat och det var precis det jag behövde. Jag bestämde mig för att börja där, då jag började att må bättre.


Vilket typ av stöd fick du från din omgivning?
Jag fick jättebra hjälp av min familj. Min lillasyster följde med mig på flera läkarbesök för att kunna prata åt mig. Jag upplevde det som att det var svårt att förstå vad som hände och vad jag kände under min utmattning och därför var det skönt att ha med någon som kunde vara rationell och tydlig. Min pojkvän hjälpte mig med allt i hemmet, städning, matlagning och alla inköp. Han var min klippa och han ifrågasatte aldrig mitt dagliga mående. Jag hade väldigt mycket ångest den här perioden och hade aldrig klarat det själv.

När accepterade du din sjukdom?
Jag kommer inte exakt ihåg när, men någonstans under mitten av sommaren när min kille hade semester. Då åkte vi ut till hans landställe och bosatte oss där i några veckor. Dagarna där var oplanerade och vi gjorde det som föll oss i smaken. Läste, kollade serier och åt mat. Vi gjorde bara mysiga saker. Jag tror att det var då jag kände att jag behövde sluta vara arg och besviken och bli sams med mig själv. Men det var svårt och det fanns dagar då jag önskade att jag hade fått en annan sjukdom, som kunde behandlas av läkare. Men idag vet jag att acceptans är det enda som gör att man släpps fri.

Hur fann du glädje i livet under din sjukdomsperiod?
Ska jag vara helt ärlig, fanns det inte så mycket glädje under den perioden. Jag fick typ acceptera att det inte kommer vara kul. Jag var också öppen mot mina vänner att jag inte orkade ses på middagar och födelsedagsfester.

Min glädje i livet just då var att umgås med min pojkvän och min hund. Att försöka uppskatta de små sakerna i livet. Jag ska inte säga att det var kul men det kunde kännas bra att bara sitta på vår terass och kolla film eller leka med vår hund. Kände inte genuin glädje förrän i september och det var såklart en stor sorg. Att inte känna någonting speciellt var tungt.


Hur har utmattningen förändrat dig som person, nu när du kommit ur den värsta fasen?
På många sätt. Det var verkligen det värsta och samtidigt det bästa som kunde hända mig. Hade det inte hänt då hade det garanterat smällt senare. Under lång tid tryckte jag undan mina signaler och har verkligen insett hur viktigt det är att lyssna på mig själv. Det är svårt. Jag trodde att jag lyssnade på mig själv och var sann mot mig själv. Men jag gjorde väldigt mycket för andra. Jag har också fått perspektiv på livet, att det inte är enkelt. Bara för att du jobbar jävligt hårt kommer du inte automatiskt att nå precis det du vill. Du måste vara ödmjuk inför livet och att det är inte alltid så lätt.

Jag har också vågat anamma de lite mer flummiga delarna i livet såsom mindfulness och yoga, för att nämna några. I den branschen jag var i tidigare, var det mycket fokus på after works. Att man skulle dricka och festa. Jag har insett att det inte är jag. Självklart uppskattar jag fortfarande att umgås med människor men inte under de omständigheterna. Jag får inte ut någonting utav det. Genom att lyssna på mig själv har jag lärt mig att göra saker som jag mår bra av och skita i andra.

Jag tror också det är viktigt att våga ta små steg. Att inte se det som att har jag inte lyckats imorgon, kan jag skita i det. Allting man gör lär man sig någonting av. Våga vara nyfiken på vad nästa dag har att ge, istället för att känna att du inte kommer någonstans. Det tänkesättet jobbar jag mest med nu.


Hur ser din livssituation ut nu?
I maj 2018 slutade jag på mitt butiksjobb som jag har haft i 9 månader, för att satsa på att starta upp ett eget företag. Jag har alltid haft en dröm att bygga ett eget bolag och köra min grej, så det är det jag håller på med just nu. Det blev så tydligt att jag i och med min utmattningsdepression, vill hjälpa andra människor. På mitt sätt. Jag insåg också att det skulle vara svårt att kombinera ett butiksjobb och samtidigt ha energi över till att starta eget. Därför bestämde jag mig för att stänga den dörren och chansa. Just nu försöker jag tänka i små steg. Jag har så lätt att tänka ”det är dit jag vill komma”, men då är också risken stor att jag faller tillbaka i gamla mönster.

Hur lägger du upp dina dagar för att ta hand om din energi?
När jag slutade på butiksjobbet var det många kollegor som bara: "Åh vad nice att du ska starta eget", men två veckor efter var jag helt slut. Jag sover fortfarande väldigt mycket. Värmen har också gjort att jag inte orkar lika mycket. Min mamma påminde mig nyligen om att jag försöka ska släppa 8-17- tänket. Just nu försöker jag känna efter hur jag fungerar bäst. Tillexempel kanske jag endast ska jobba förmiddagar eller tre gånger i veckan. Självklart känner jag lite prestationsångest då jag ser hur alla andra gör. De springer på det ena och det andra, medan jag måste vila efter ett möte. Men samtidigt är det MITT sätt att bygga bolag.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Kommentera gärna!