utmattningen logga

Skammen att drabbas av utmattningssyndrom 

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Jag skäms för att jag inte orkar mer. Vad ska mina kollegor tycka om att jag har utmattningssyndrom? Kommer mina vänner tycka att jag är svag för att jag är sjukskriven? Det var några av de tankar som jag brottades med när jag, i chock, strosade igenom stan. På väg hem från läkaren tillsammans med mitt första sjukintyg, där det stod att jag var sjukskriven för utmattningssyndrom på 100%. I det ögonblicket så förstod jag inte allvaret av sjukdomen. Men en sak visste jag. Jag visste precis hur utmattningen kändes inom mig.

Den första sjukskrivningstiden tillbringade jag mestadels sovandes och övrig vaken tid (som då var typ 6 timmar om dagen) låg jag nerbäddad i soffan i pyjamas. Kroppen kändes som en tom ketchupflaska och hur mycket jag än försökte "ta mig i kragen", så pyste det enbart ut luft vid försöken. Jag var 26 år gammal och klarade inte längre av ta hand om mig. Jag som alltid hade löst mina problem själv och varit den där självständiga och duktiga-flickan. Jag skämdes för den jag hade blivit. Att jag var sjukskriven. Att jag hade drabbats utav utmattningssyndrom. Initialt kände jag att jag inte ville berätta det för någon och tänkte att "om jag bara tar mig igenom detta. Snabbt. Så behöver väl ingen få veta"? Men jag insåg att det skulle bli svårt att bevara hemligheten.

Jag hade ju precis fått rådet av rehabteamet att försöka ta mig ut på en promenad varje dag. Förutom att jag bokstavligen fick släpa mig ut på en promenad runt kvarteret, så var jag livrädd för att ta mig utanför hemmet. För vid den tiden så bodde jag 3 minuter från mitt tidigare jobb som jag då var sjukskriven ifrån. Utanför min lägenhet kryllade det av matställen som var populära att äta på och när klockan slog tolv var jag alltid på min vakt. För jag visste att risken var som störst att stötta på kollegor och bekanta mellan 11:30-14:00, så jag undvek att gå ut då. Det gick åt en hel del energi (som jag egentligen inte hade) att kartlägga när jag eventuellt skulle kunna träffa på någon som jag kände. Ännu mer energi gick åt till att fundera på vad jag skulle behöva säga om jag stötte på någon. Bara tanken på att träffa någon som påminde mig om mitt arbetsliv, gav mig kraftiga stresspåslag och orosskivan drog igång på högsta volym. Vad skulle jag säga? Skulle de få en ändrad uppfattning om mig om jag berättade? 

Skam beskrivs oftast som den kraftfullaste grundkänslan vi människor har och en naturlig reaktion på skamkänslan är att dra sig undan och gömma sig. Det var precis det jag gjorde. Jag skämdes för att jag inte ville visa hur jag egentligen mådde och jag orkade inte dra på ett leende eller spela charaden ”att allt var bra”. Samtidigt så kändes det som att jag behövde hålla masken för jag var rädd att bilden av mig skulle förändras om jag inte gjorde det. För min omgivning var van att se mig som en glad, positiv och energifylld person som alltid tog ansvar för att alla andra skulle ha det bra och jag vill inte göra dem besvikna.

Jag skämdes också för utmattningen eftersom min syn på sjukdomen (vid den tidpunkten) var att "det bara är svaga och lata människor som inte pallar trycket som går in i väggen" och nu var jag en av dem. Med den övertygelsen hade jag svårt att få ihop ekvationen. Den bilden stämde inte överens med min självbild. Jag såg ju mig själv som stark, driven och målmedveten och var den som klarade allt som jag bestämde mig för. Jag skämdes också för att jag såg utmattningen som ett misslyckande. Ett kvitto på att jag hade misslyckats med att leva upp till mina egna krav och vad jag trodde var andras förväntningar på mig. Människor som jag egentligen inte brydde mig om. 

Det är fruktansvärt och orsakar så mycket onödigt lidande att det är så många som går runt och känner skam över att man drabbas av utmattning - framförallt då det idag är en av de vanligaste orsakerna till att vi blir sjukskrivna. Jag är övertygad om att skamstämpeln går att tvätta bort genom kunskap, ökad medvetenhet och attitydförändring. För idag skäms jag inte längre. 

 

I vilka situationer har du upplevt skamkänslor?

Kommentera gärna!

Populära inlägg

Senaste kommentarer

Tidigare inlägg