utmattningen logga

UTMATTNINGS-
BLOGGEN

Välkommen in i värmen

Här på utmattningsbloggen snackar vi stress, prestation och utmattning. Det här är för dig som har varit utmattad eller är sjukskriven för utmattningssyndrom samt för dig som känner att stressen håller på att ta över ditt liv. Du är inte ensam!

Livet är en resa, inte ett lopp som ska vinnas. Och det fina med livet är att din nuvarande situation, inte behöver bli din slutgiltiga destination.

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom hade jag svårt att hitta information och förklara för min omgivning vad utmattning egentligen var och innebar. Jag har därför sammanställt en lista till dig om vad som är viktigt att känna till som anhörig när det gäller utmattningssyndrom. Oavsett om du är chef, kollega, vän eller familj. 

Ps. i slutet av inlägget väntar en överraskning :)

1. Det yttre speglar inte insidan
Utmattningssyndrom är oftast något som INTE syns på utsidan. Många utav oss har en bild av att en sjukdom är något som vi kan ta på och se med blotta ögat. Det är psykiskt krävande och frustrerande för den drabbade att sjukdomen inte syns eftersom det kan vara svårt att sätta ord och förklara hur sjukdomen känns. Därför är det inte ovanligt att den drabbade känner sig ensam och många gånger lider i det tysta. Okunskapen i samhället och inom vården är fortfarande stor. Det inte heller ovanligt att man som drabbad upplever att man behöver bevisa att man är sjuk.

2. Återhämtning tar tid!
Att återhämta sig från utmattningssyndrom tar lång tid. Förutom att utmattningssyndrom ger upphov till skador och förändringar i hjärnan krävs det ofta en omfattande livsstils- och beteendeförändring. Alltså, det är inget som görs över en natt. Långvarig stress påverkar hjärnans strukturer och kopplingar till övriga organ i kroppen. Vid utmattning får vårt larmsystem större plats, vilket gör att vi känner oss oroliga och blir skrämda för minsta lilla ljud. Minnet blir sämre då hippocampus (delen i hjärnan där arbetsminnet sitter) krymper vid långvarig stress. Hjärnbarken i pannloben blir tunnare och vi får svårt att planera och koncentrera oss. Men för att ingjuta hopp till dig som läser: hjärnan att plastisk och den kan återhämta sig men det är långt i från alla som blir ”friska”.  Många upplever en sårbarhet och känslighet för stress resten av livet. Ja, långvarig stress är ett gift för vår kropp och hjärna.

3. Utmattning är skammens sjukdom
Utmattningssyndrom är ofta förknippat med skam och skuld. Att inte längre orka det man tidigare gjort påverkar självbilden. Att många dessutom förknippar utmattning som något svagt hjälper inte till. Dock vill jag slå hål på fördomen om att det enbart är ”svaga" som drabbas. Det stämmer alltså inte. Utmattningssyndrom drabbar främst de individer som är ambitiösa, engagerade och högpresterande som vill mycket och har ett stort hjärta. De sätter andra människors välmående framför sig själv. De kan ha svårt att sätta gränser och har en förmåga att pressa sig långt över för vad som är hälsosamt. För en prestationsmänniska, kan utmattning ses som ett stort nederlag och det kan ta tid att acceptera sjukdomen. Att inte orka göra det man tidigare gjort som frisk, kan resultera i mer skuld-och skamkänslor. Det gäller även dig som anhörig och det är inte ovanligt att du känner dig maktlös och har svårt att acceptera att den drabbade inte orkar eller är samma person som tidigare.

4. Det går inte att ”rycka upp sig” från utmattning
Utmattningssyndrom är en allvarlig sjukdom och det är inget tillstånd som du kan ”rycka upp dig” ifrån. Att pressa en person med utmattningssyndrom att komma tillbaka och bli frisk så fort som möjligt, kommer enbart leda till att hen mår sämre. För det går inte att prestera sig ur en utmattning. De prestationsstrategier som den utmattade kanske tidigare använt sig utav fungerar inte längre. Är den drabbade dessutom en person som vill göra ett bra jobb och vill vara duktig (vilket ofta är fallet), kan det elda på sjukdomen ytterligare. Då är det lätt att hen börjar jämföra sig med den personen hen var innan utmattningen. Och kan man då inte leva upp till det kommer besvikelse- och misslyckandekänslorna som ett brev på posten.  

5. Arbetsträning är en del av läkningsprocessen
Arbetsträning är inte ett kvitto på att den drabbade är frisk. Många gånger tvingas den drabbade tillbaka tidigare till arbetet, än vad som är optimalt för läkningsprocessen. Det kan exempelvis bero på att man får avslag på sitt läkarintyg från Försäkringskassan och det kan resultera i motsatt läkningseffekt. Det kan vara svårt för den drabbade att veta när det är dags att börja arbetsträna. Men att utgå ifrån att det ska finnas energi över till vardagssysslor och saker du mår bra av, är en bra utgångspunkt. Alltså arbetsträningen ska inte äta upp all energi. Det måste finnas energi över till att orka göra saker som den drabbade mår bra av annars kanske man bör fundera på att ta ett steg tillbaka.

6. Det finns inget reservbatteri
När energin är slut är den slut. Det finns inget reservbatteri och ta av. Att hitta en bra balans mellan aktivitet och återhämtning kan ta tid och vara frustrerande för den utmattade. Vad den drabbade orkar kan skilja sig från dag till dag. En person med utmattningssyndrom behöver mycket sömn och vila/pauser mellan varje aktivitet. Vardagsaktiviteter såsom att duscha, ringa ett samtal, promenera eller laga mat kan upplevas som att bestiga ett berg för en person som har utmattning. I alla fall initialt i processen. 

7. Det är inte skönt att vara sjukskriven
Det är inte skönt att vara sjukskriven, utan nödvändigt. Utmattningssyndrom är en sjukdom där livet i mångt och mycket handlar om att överleva. Att ta sig igenom dagen. Det är ingen som längtar efter att inte kunna ta hand om sig själv, inte ha kraft till att klä på sig eller inte kunna stå upp på grund av yrsel. I samma veva som man får utmattningssyndrom hamnar du utanför systemet. Du har inget jobb att gå till och det sociala livet förändras. Det kan ta tid att känna meningsfullhet i sin vardag igen. 

8. Känslolivet påverkas
När vi utsätts för långvarig stress blir vi duktiga på att trycka undan våra känslor. Det är inte ovanligt att den utmattade känner sig likgiltig eller inte kan visa några känslor. Det kan ta tid att komma i kontakt med sina känslor igen efter många år av stress. Det kan också upplevas omtumlande för den drabbade att möta dem känslor som hen har tryckt undan under lång tid. Det är naturligt.

Sharing is caring!
Självklart går det bra att dela inlägget på sociala medier eller varför inte skriva ut det och ge till någon som behöver det :) 

Gratisgåva till dig!
OCH sist men inte minst så vill jag ge dig en gratisgåva. Jag har tagit fram mina 7 bästa och praktiska tips på vad du som anhörig kan göra för att stötta någon med utmattningssyndrom. Hur bra? Ladda ner gåvan här! 
 

Foto: Felizia Uggla Foto: Felizia Uggla

Från utmattningssjuk till egen företagare
Victoria fick en mysig pratstund med härliga Felizia Uggla, 28 år boende i Stockholm. Felizia visste tidigt i karriären att hon ville jobba i musikbranschen, vilket hon såg till att verkställa redan som 20 åring. Hon kastade sig orädd ut i branschen och fick till möten med högt uppsatta musikgiganter. I raketfart blev Felizia extremt uppskattad och skapade sig ett namn. Samtidigt började hon tvivla på om det var detta hon verkligen ville göra? Att stanna kvar i en ytlig bransch där makt och pengar var högt värderat.

Hon fortsatte att kämpa men började med tiden förstå att hon inte längre ville kompromissa med sina egna värderingar. Hon satt i möten där hon började hålla med om saker som inte kändes rätt i magen. Det var någonstans där som tankarna började snurra och en identitetskris sakta började att utvecklas, men det var inte förrän några år senare som hon fick en utmattningsdepression.


Berätta om din bakgrund!
Våren 2016 tog jag ett jobb som projektledare på Rockbjörnen. Där blev det ganska tydligt hur dåligt jag började att må. Jag kunde inte längre prestera på samma nivå och kände att lusten saknades. Då kom jag till insikt att jag behövde ta tag i min situation. Som ett första steg i att förändra min situation, träffade jag en livscoach. Det var i ett samtal med henne som jag kom fram till att jag ville ut och resa. Jag hade egentligen tänkt att dra ut och resa direkt efter studenten men det blev aldrig av. Livet och jobbet kom emellan och det kändes dumt att kasta bort sin karriär för en långresa till Asien.

Men tillslut bestämde jag mig. Efter att mitt frilansuppdrag på Rockbjörnen var avslutat, då skulle jag åka. Det var hösten 2016. Jag frågade runt bland mina vänner om de ville åka med mig. Men landade i att jag skulle prova att åka själv, trots att jag inte mådde bra. Jag var osäker på om jag verkligen ville åka iväg ensam. Det var skitläskigt men samtidigt min drömresa, så jag åkte. Under hela 7 veckor var jag ute och reste själv. Det var en givande period för mig och jag fick tid att lyssna in min kropp. Allt jag hade funderat på under lång tid landade i mig.


 

"Jag minns att jag kände: Är det så här bra man ska må? Jag kanske inte behöver prestera och ha det där topplivet i stan?"


Precis innan jag åkte i väg på min långresa, hade jag fått en förfrågan om att hjälpa till att bygga upp marknadsavdelningen på ett bolag. De lovade guld och gröna skogar, så efter att jag kom hem från Thailand och Centralamerika började jag den nya tjänsten. Samtidigt var jag fortfarande mitt uppe i min inre resa. Jag kände ganska snabbt att det nya jobbet inte blev som det var tänkt, så jag stannade kvar där i 7 veckor innan jag avslutade tjänsten. Efteråt kändes det som att jag inte hade åstadkommit någonting i livet och var ledsen över att jag återigen inte visste vad jag ville göra med mitt liv.

Vad hände med livet liksom? Jag var arg, extremt irriterad, stressad och kände ingen lust inför framtiden. Kände att såhär ska jag inte behöva må. Det resulterade i att jag berättade för min familj att någonting kändes fel med mig. Längst vägen hade jag tappat bort tron på mig själv och vem jag var. Identitetskrisen var början på något som utvecklades till en utmattningsdepression.


När fick du diagnosen utmattningsdepression? Hur såg den processen ut?
I mitten av april 2017 kontaktade jag en läkare för att få göra ett stresstest. Han såg att jag mådde dåligt och sjukskrev mig en vecka. Därefter slussades jag mellan olika läkare under sommaren, eftersom vårdcentralen jag tillhörde endast hade vikarier på plats. Träffade totalt fyra läkare under processen och var tvungen att upprepa min livshistoria för varje läkare. Det var verkligen tufft att inte bli tagen på allvar och jag fick verkligen kämpa. Jag minns att min första läkare sa att det var vanligt med stress. Att jag kanske bara skulle gå hem och göra något kul, typ gå på bio. Läkaren rekommenderade också att jag skulle söka nytt jobb efter min sjukskrivning (blev endast sjukskriven en vecka). Efter läkarbesöket kände jag mig peppad av orden och tänkte att om läkaren säger att det är ett jobb jag behöver, är det säkert så.

Dagen efter kontaktade jag några personer i mitt nätverk och dagen därpå fick jag möjlighet att provjobba som receptionist på ett hotell. Men när jag kom dit hade jag otroligt svårt att ta in all information. Jag förstod inte instruktionerna och panikkänslan i kroppen spred sig och det svartnade för ögonen. Jag försökte ta mig i kragen för att klara av dagen. Strax efter att jag hade fullgjort mitt arbetspass började jag gråta utanför hotellentrén.

Därefter åkte jag hem och låg och grät resten av kvällen. Det var i samband med det som jag fick jag min första panikångestattack. Då vet jag att min pojkvän reagerade och sa: "Att så här ska du inte må av ett jobb" och jag insåg att han hade rätt. Dagen efter ringde jag hotellet och sa att det inte kommer fungera för mig. Jag ringde också min psykolog för att berätta att jag provjobbat på ett hotell en dag. Hon tyckte inte det var ett bra beslut och berättade för mig: "Att den dagen du väljer att börja arbetsträna igen, då ska det inte vara på ett stressfyllt jobb där du känner att du gör fel”.

Jag och min kille kom överens om att jag inte skulle tänka på jobb de kommande tre månaderna (juni-augusti), trots att jag inte fick någon sjukpenning från Försäkringskassan. De tyckte tydligen inte att jag var tillräckligt sjuk men jag orkade inte överklaga. Hade både intyg från läkare och hade försökt förklara mitt mående, men de sa bestämt nej.

Första tiden av min sjukdomsperiod sov jag bara. Jag fick ofta panik när min kille var tvungen att gå till jobbet, men han ringde mig ett par gånger under dagen för att kolla hur jag mådde. Dagarna gick och jag orkade inte att göra någonting speciellt. Så fort jag kollade på en serie somnade jag. Kroppen var totalt utslagen. Att sova mig igenom dagarna var ett sätt för mig att låta tiden gå. Jag ville bara slippa ångesten och känslan att vara ensam och misslyckad. Jag trodde att det var mitt fel att jag hade hamnat här. Att jag fick skylla mig själv för jag upplevde aldrig att jag fick något stöd från samhället.

Efter ungefär tre månader hemma, i mitten på augusti, fick jag nys om en deltidstjänst som butiksbiträde på Mall Of Scandinavia. Det var ett snällt jobb som inte var prestationsinriktat och det var precis det jag behövde. Jag bestämde mig för att börja där, då jag började att må bättre.


Vilket typ av stöd fick du från din omgivning?
Jag fick jättebra hjälp av min familj. Min lillasyster följde med mig på flera läkarbesök för att kunna prata åt mig. Jag upplevde det som att det var svårt att förstå vad som hände och vad jag kände under min utmattning och därför var det skönt att ha med någon som kunde vara rationell och tydlig. Min pojkvän hjälpte mig med allt i hemmet, städning, matlagning och alla inköp. Han var min klippa och han ifrågasatte aldrig mitt dagliga mående. Jag hade väldigt mycket ångest den här perioden och hade aldrig klarat det själv.

När accepterade du din sjukdom?
Jag kommer inte exakt ihåg när, men någonstans under mitten av sommaren när min kille hade semester. Då åkte vi ut till hans landställe och bosatte oss där i några veckor. Dagarna där var oplanerade och vi gjorde det som föll oss i smaken. Läste, kollade serier och åt mat. Vi gjorde bara mysiga saker. Jag tror att det var då jag kände att jag behövde sluta vara arg och besviken och bli sams med mig själv. Men det var svårt och det fanns dagar då jag önskade att jag hade fått en annan sjukdom, som kunde behandlas av läkare. Men idag vet jag att acceptans är det enda som gör att man släpps fri.

Hur fann du glädje i livet under din sjukdomsperiod?
Ska jag vara helt ärlig, fanns det inte så mycket glädje under den perioden. Jag fick typ acceptera att det inte kommer vara kul. Jag var också öppen mot mina vänner att jag inte orkade ses på middagar och födelsedagsfester.

Min glädje i livet just då var att umgås med min pojkvän och min hund. Att försöka uppskatta de små sakerna i livet. Jag ska inte säga att det var kul men det kunde kännas bra att bara sitta på vår terass och kolla film eller leka med vår hund. Kände inte genuin glädje förrän i september och det var såklart en stor sorg. Att inte känna någonting speciellt var tungt.


Hur har utmattningen förändrat dig som person, nu när du kommit ur den värsta fasen?
På många sätt. Det var verkligen det värsta och samtidigt det bästa som kunde hända mig. Hade det inte hänt då hade det garanterat smällt senare. Under lång tid tryckte jag undan mina signaler och har verkligen insett hur viktigt det är att lyssna på mig själv. Det är svårt. Jag trodde att jag lyssnade på mig själv och var sann mot mig själv. Men jag gjorde väldigt mycket för andra. Jag har också fått perspektiv på livet, att det inte är enkelt. Bara för att du jobbar jävligt hårt kommer du inte automatiskt att nå precis det du vill. Du måste vara ödmjuk inför livet och att det är inte alltid så lätt.

Jag har också vågat anamma de lite mer flummiga delarna i livet såsom mindfulness och yoga, för att nämna några. I den branschen jag var i tidigare, var det mycket fokus på after works. Att man skulle dricka och festa. Jag har insett att det inte är jag. Självklart uppskattar jag fortfarande att umgås med människor men inte under de omständigheterna. Jag får inte ut någonting utav det. Genom att lyssna på mig själv har jag lärt mig att göra saker som jag mår bra av och skita i andra.

Jag tror också det är viktigt att våga ta små steg. Att inte se det som att har jag inte lyckats imorgon, kan jag skita i det. Allting man gör lär man sig någonting av. Våga vara nyfiken på vad nästa dag har att ge, istället för att känna att du inte kommer någonstans. Det tänkesättet jobbar jag mest med nu.


Hur ser din livssituation ut nu?
I maj 2018 slutade jag på mitt butiksjobb som jag har haft i 9 månader, för att satsa på att starta upp ett eget företag. Jag har alltid haft en dröm att bygga ett eget bolag och köra min grej, så det är det jag håller på med just nu. Det blev så tydligt att jag i och med min utmattningsdepression, vill hjälpa andra människor. På mitt sätt. Jag insåg också att det skulle vara svårt att kombinera ett butiksjobb och samtidigt ha energi över till att starta eget. Därför bestämde jag mig för att stänga den dörren och chansa. Just nu försöker jag tänka i små steg. Jag har så lätt att tänka ”det är dit jag vill komma”, men då är också risken stor att jag faller tillbaka i gamla mönster.

Hur lägger du upp dina dagar för att ta hand om din energi?
När jag slutade på butiksjobbet var det många kollegor som bara: "Åh vad nice att du ska starta eget", men två veckor efter var jag helt slut. Jag sover fortfarande väldigt mycket. Värmen har också gjort att jag inte orkar lika mycket. Min mamma påminde mig nyligen om att jag försöka ska släppa 8-17- tänket. Just nu försöker jag känna efter hur jag fungerar bäst. Tillexempel kanske jag endast ska jobba förmiddagar eller tre gånger i veckan. Självklart känner jag lite prestationsångest då jag ser hur alla andra gör. De springer på det ena och det andra, medan jag måste vila efter ett möte. Men samtidigt är det MITT sätt att bygga bolag.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Foto: Clara Löfvenhamn Foto: Clara Löfvenhamn

Om dagens profil
Victoria har träffat 33-åriga ledarskapsprofilen Clara Löfvenhamn. Grundare av Bossbloggen och egen företagare inom ledarskapsbranschen. Hon beskriver sig själv som en före detta arbetsnarkoman som har ett brinnande intresse för ledarskap, hennes hjärtefråga. Vad är egentligen ett bra ledarskap och ett hållbart arbetsliv? Det är några av frågorna som hon engagerat pratar om på sin blogg.

Som 28 åring fick Clara världens chans. Hon jobbade heltid och studerade journalistik samtidigt som hon fick sin drömpraktik på tidningen Chef. Äntligen, tänkte hon. Clara har alltid jobbat hårt och haft drömmar om att få jobba med ledarskap. När hon yppade visionen för sin omgivning, var det inte enbart positiva glädjerop. ”Hur ska du kunna jobba med det? Du behöver ha minst 20 års erfarenhet som chef!”, fick hon höra. Clara var envis och lät inte dessa kommentarer stoppa henne. Hon planerade att ta sin journalistexamen och jobba deltid samtidigt som hon skulle frilansa. Hennes planer fick dock läggas på is då hon gick in i väggen och fick en utmattningsdepression.

Berätta om din utmattningsresa. När blev du sjuk?
Min utmattningensresa har inte varit optimal. Jag gick in i väggen 1,5 år innan jag fick diagnosen utmattningsdepression. Envis om jag är, fortsatte jag att kämpa mig igenom studier och jobb, innan jag blev sjukskriven. Så ska det absolut inte vara. Är du sjuk ska du bli sjukskriven direkt.

När jag gick in i väggen brakade min tillvaro samman på en och samma gång, både på det privata planet och kroppsligt. Jag hade migrän 5-6 dagar per vecka. Det var som att jag var full och inte kunde gå rakt. Jag blev hänvisad till att göra en migränutredning men det var lång väntetid (cirka ett halvår) och samtidigt misstänkte läkarna att jag hade en hjärntumör. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt. Ovissheten över att inte veta vad min huvudvärk berodde på var olidlig.

Jag fortsatte att kämpa på och kravlade mig till skolan, trots att jag inte mådde bra. Jag minns att svetten rann och pulsen blev hög, när jag skulle klä på mig. Påväg ut i hallen spydde jag. Andfådd och trött pallrade jag mig ändå till skolan.

1,5 år efter att jag hade blivit sjuk, tagit min examen, gjort min praktik och avslutat mitt examensarbete. Då blev jag sjukskriven några månader. Jag började arbetsträna på 25% vilket jag gjorde i cirka 7 månader, därefter trappade jag upp till 50%. Jag hann endast jobba tre veckor på halvtid innan Försäkringskassan tyckte att det var dags att trappa upp ytterligare ett steg. Men totalt tog det nästan två år innan jag jobbade heltid igen. Kommunikationen och stödet från FK är en historia för sig och tur nog är det just det, historia!

Hur hanterade du de dagar som var tyngst och mörkast?
Utbildningen var mitt ljus i mitt mörkret då och det fick mig att gå upp ur sängen. Det var skönt att få vara social och ha lite kul och skolan tillfredsställde mina grundläggande behov. Jag ska inte säga att det var bra för jag var ju sjuk och borde egentligen varit sjukskriven, men just då var det nyttigt att distrahera mig med något som jag tyckte var kul. Är det något som irriterar mig är det att få höra att som sjukskriven ska du inte ha kul, du ska helst lida. Det är galet, för det är när man mår som sämst som man verkligen behöver glädjeämnen.

Jag vet att jag är en hyperaktiv person och jag får lov att vara det. Bara jag vilar. Min optimala livssituation består av jobb, skola och något eget projekt. Då får jag en bra balans från de olika världarna. Tyvärr har jag ofta fått skämmas för just det och har fått höra en del kommentarer som ”Inte konstigt att du går in i väggen när du gör allt det”: Men för mig var inte mängden jobb den största anledningen till jag blev sjuk, utan att jag arbetade under väldigt dåliga förhållanden. Sex dagar i veckan. Jag slutade umgås med mina vänner, skippade träningen och ja, det gjorde mig sjuk. Tillslut blev det mer och mer och jag blev mer ineffektiv och trött.

Vad gjorde du för att acceptera din sjukdom?
Jag hade inget val. Min kropp var helt slut och ville bara sova och jag sov största delen av dygnet. Jag har fått höra i efterhand av både min familj och vänner att jag såg ut som ett lik den perioden. Jag var en vandrande zombie. Så det vara inte så mycket att acceptera, jag hade inget annat val än att sova.

Vad har du lärt dig från din utmatttningsjukdom?
Jag har lärt mig två stora livsläxor. Först och främst har jag verkligen förstått att livet inte går ut på att jobba. Den andra insikten jag har fått är att det spelar ingen roll vad jag gör eller jobbar med, mina nära och kära kommer älska mig oavsett. Dessa två lärdomar har förändrat hela mitt liv och min syn på vad som är viktigt i livet. Det är jag väldigt tacksam för.

VIlka åtgärder har du fått vidta för att inte trilla dit igen?
Jag gör helt annorlunda från det jag gjorde förut. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Om något känns jobbigt i magen, är det förmodligen nyttigt för dig. När det känns jobbigt att ta den där pausen, är det förmodligen precis det du behöver. Behöver du sova, sov. Är du hungrig, ät.

Mina andra tips handlar om att inte jobba för mycket. Gör mindre än du tänker och vill. Prioritera din fritid högre än ditt jobb. Om du inte orkar umgås med din familj eller partner, vad är poängen då? Då är du tillbaka där du en gång befunnit dig. Känner du det så måste du återigen börja prioritera annorlunda. För mig går inte livet längre ut på att jobba. Det gör det inte för någon av oss, tror jag.

Jag jobbar också ständigt med att ha en rimlig arbetsbelastning. För mig är det inte rimligt att ha en fullspäckad dag. Jag brukar alltid försöka skapa en så stressfri dag som möjligt, genom att lägga in luft mellan varje ”aktivitet”. Så gott som det går. Exempelvis; har jag haft en föreläsning då är det en vilodag som gäller därefter.

Ett annat tips är att skaffa sig en fartkamera, en person som hjälper dig att hålla ett öga på dig. Lämpligast är om det är din chef. Har man inte möjlighet till det, kan du fråga en kollega eller ditt fackliga ombud. Då jag driver eget är min fästman mitt fackliga ombud i mitt företag. Hans jobb är att skydda mig som medarbetare och förhindra att jag går in i det där mekaniska-tänket. Då kan han gå in och försöka bryta det. Så mitt tips, teama upp dig med någon som kan ha lite koll på dig!

Hur kan du flagga/be om hjälp i tid när du inte mår bra?
Som chef är det viktigt att förstå att det inte alltid är de medarbetarna som säger ifrån och markerar som är närmst att gå in i väggen. Tvärtom är det ofta de som är tysta, fixar allting och bara tar på sig mer och mer jobb.

Först och främst är det viktigt att ha med sig att du inte behöver lämna ut dig själv helt och hållet. Men ju ärligare du är mot din chef, desto bättre. Om chefen inte hörsammar ditt rop på hjälp, då säger det mer om chefen än om dig. Börja med att boka in ett möte tillsammans med din chef. där ni kan prata i lugn och ro. Berätta för hen om vad som känns jobbigt. Är det någon särskilt uppgift som gör att du känner dig stressad? Eller är det otydligt med vilka förväntningar som gäller? Självklart är det inte alltid så lätt att veta.

Men försök att fundera lite kring vad det är som känns jobbigt innan ditt möte. Det blir också enklare för chefen att resonera och starta en dialog samt ta action, om du vet vad som skaver. Och kom ihåg att du inte behöver ha alla svar eller en lösning på problemet. Upplever du att din chef inte ger dig den respons du behöver, gå då till din chefs chef eller HR. Det brukar funka. Och nyttja facket! Det är deras jobb är att hjälpa till i sådana här frågor och ta till vara på dina och dina kollegors intressen.

Får du trots detta inte gehör. Det beror ju lite på vilken typ av situation det är, bör du överväga om du kanske ska söka dig där ifrån. Då är det någonting som inte står rätt till. Ett bra tillvägagångssätt för att få en överblick av vad som fungerar bra och mindre bra, är att upprätta en för-och nackdel-lista med ditt jobb.

Hur vågade du ta steget att starta eget och säga upp dig?
Under rehabiliteringen, när jag arbetstränade på 75% började jag få tillbaka livsgnistan. Jag hade fortfarande en dröm om att frilansa men kom i stället på idén att starta bloggen. Men jag valde att vänta med att lansera den tills jag var tillräckligt ”frisk” och var upp på heltid. Det höll jag mig till. Det är så lätt att när man kommer på en bra idé, att köra på. Efter 9 månader var jag redo, då lanserade jag den. Under denna perioden hade jag arbetat heltid i snart 4 månader.

Jag har nu haft bloggen sedan juni 2016 och den fick en flygande start och jag fick så otroligt mycket fin feedback om den. Det var många som skrev att blogginläggen hade gjort att de vågade söka det där chefsjobbet eller hade olika frågor om chefer och ledarskap.

När jag sa upp mig, så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade en uppsägningstid på 2 månader och under den tiden funderade jag mycket. Det är väldigt tufft att kasta sig ut när man är skör, men jag litade på mig själv. Idag ångrar jag inte ett dugg att jag hoppade rakt ut. Men samtidigt ska du också veta vad det innebär, innan du tar ett sådant beslut. Som utmattad och att starta eget, det är en tuff kombination. Men det var rätt för mig. Jag tycker det är viktigt att man har en plan. För det tar bokstavlig talat, jäkligt lång tid att dra igång ett företag. Du måste ha kunder, ett nätverk och ha förmågan att driva din business kontinuerligt och konsekvent. Det tar på krafterna.

Hur påverkar utmattningen dig idag?
Jag har väldigt dålig uthållighet. Mina energidepåer förbränns väldigt snabbt. Där finns inget extra batteri att bränna längre. För mig har fysisk ansträngning varit en stor utmaning att hantera. Jag hade träningsförbud under hela min utmattningsperiod för min kropp stängdes helt enkelt ner.

Idag får jag fortfarande migrän när jag överanstränger mig. Är känslig för ljus och ljud. Jag har också fortfarande ett stort sömnbehov. Ja det kanske låter deppigt, men jag tror att man kan bli helt frisk. Jag är en obotlig optimist. Otroligt nog verkar jag vara en av dem som faktiskt kan bli frisk och det är jag extremt tacksam över. Däremot har inte alla den turen. Vissa får hjärnblödningar och stroke som faktiskt begränsar en fysiskt och det ska inte förringas att det är långt i från alla som blir friska.
Jag ångrar att jag inte stoppade direkt när jag kände att jag mådde dåligt.

Det är så viktigt att försöka stoppa i tid, innan det går för långt. För det tar så sjukt lång tid att bli bättre från utmattning. Men summan av kardemumman, jag är inte frisk idag men är på god väg.

Vad tror du krävs för att motverka utmattningsproblematiken?
Att varje företag jobbar proaktivt med att förebygga stress. Börja med att se över arbetsmiljön på företaget. Det handlar inte enbart om att ha tjusiga dokument, utan att faktiskt bry sig om människorna i organisationen. Alla är vi bara människor.

Våga vara mänsklig och som chef och som medarbetare, ha rimliga förväntningar. Är det rimligt att alla måste prestera 120% av sin kapacitet och energinivå året om? Nej, det är det inte för någon. Jag ser att det ideala läget är att vi jobbar 100 %, men att varje medarbetare har en belastning runt 80%, alltså energin som går åt. Då har du energi kvar att nyttja, den dag de skiter sig. Ja det kan svida som företag, om man har krav på lönsamhet och avkastning. Men vill man göra det här på ett år eller 10 år? Frågan är hur långsiktigt man ser det.

Ta ditt ansvar som arbetsgivare. Skygglappar är otroligt bekvämt men inte så hållbart. Livet är inte alltid bekvämt och som arbetsgivare har du en skyldighet att ta stress på allvar. Får du nys om att någon i organisationen mår dåligt då ska man göra allt man kan. Det är också viktigt att du som chef vågar ta hjälp. För ensam är inte starkast. Ta hjälp av arbetsterapeut, sjukgymnast, naprapat, Försäkringskassan, psykolog. Ja, du behöver vara ett helt team som hjälps och driver processen framåt.

Tyvärr så är det 9 av 10 fall, individen som får dra det största lasset. Mitt tips till dig som individ; be din närhet om hjälp. Finns det någon som kan hjälpa dig i processen? Använd ditt sociala skyddsnät. Det är inte rimligt att en person ska göra allt. Det gäller även dig som chef.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Foto: Alexandra Swärm Foto: Alexandra Swärm

Hur jag hamnade här, i utmattningsdepression kan vi ta en annan gång. Istället tänker jag berätta för er om hur jag med hjälp av löpträning tog mig tillbaka.

Att må bra handlar för mig om ett tillstånd, där jag känner harmoni i kroppen. Ett lugn i alla kroppens delar och där hjärnan är fri från tankar som far fram och tillbaka, åt höger och vänster, upp och ner, likt en berg- och dalbana. Att få uppleva harmoni har varit min drivkraft genom hela min sjukdomsperiod. Det svåra för mig har under många år varit att komma just dit, att uppnå min önskan om att må bra. Under min sjukdomsperiod med utmattningsdepression, har jag ständigt tänkt att det är ett ouppnåeligt mål. Och många i min omgivning har ifrågasatt och sagt att jag har alldeles för höga krav på livet.

Kommentarer som att ”livet är tufft”, ”alla känner så ibland”, ”det är en livskris och ska gås igenom” har haglat över mig. Jag inser nu i efterhand att jag inte blivit tagen på allvar. Jag menar, det kan ju inte på fullaste allvar vara helt normalt att under flera perioder i flera års tid vakna på nätterna med panikångestattacker, att dagligen ha tvångstankar och vara konstant nära till gråt. Att ständigt vara trött och omotiverad, att inte orka träna eller träffa vänner. Nej, det är inte helt normalt. Punkt.

Nu när jag ser tillbaka på hela min sjukdomsperiod, när jag inte befinner mig mitt i det, så inser jag ju att min önskan med livet inte var ouppnåeligt. Det betyder inte att livet alltid är tio poäng och att man ständigt går runt med ett leende på läpparna. Men målet med att känna harmoni är möjligt. Det vet jag nu.

Med hjälp av löpträningen tog jag mig framåt och fick tillbaka både livsglädjen och orken igen. Jag tänker inte påstå att det gjorde mig frisk. Det var flera faktorer som bidrog till det men jag är ganska säker på att löpningen påskyndade min väg framåt avsevärt. När jag var som sjukast hade jag egentligen inte ork till någonting men jag bestämde mig väldigt snabbt för att prioritera de saker i mitt liv som skulle hjälpa mig att må bättre. Tröskeln till att börja springa igen var för mig ganska låg eftersom jag sprungit sedan barnsben. Det var en naturlig del av mitt liv innan jag blev sjuk.

Jag visste redan innan hur bra jag mådde av löpning så det var ett självklart val att prioritera in träning så fort jag orkade gå ut. Till en början gick jag promenader och växlade det med att jogga några hundra meter. Ju fler dagar som gick desto längre sträckor orkade jag springa. Utan att jag visste ordet av sprang jag hela rundor på flera kilometer och växlade distanspass med intervall- och backpass. Löpningen blev mitt sätt att hämta energi. När jag var som sjukast var jag rädd att träningen skulle ta för mycket energi, att det inte skulle vara värt det och det hände flera gånger att jag kom hem och inte orkade göra något mer den dagen. Trots det var jag fast besluten om att motion skulle göra mig frisk.

Jag valde bort antidepressiva mediciner trots min läkares rekommendationer (eller jo, jag provade efter mycket tjat från sjukvården i några månader men fick sådan ångest att jag slutade).

Min medicin kom att bli löpningen och det intressanta är att forskningen nu visar att konditionsträning stärker vår hjärna och att det i teorin kan fungera lika bra som antidepressiv medicin. Jag kan nu i efterhand skriva under på det men värderar det inte som bättre eller sämre än någon annan lösning.

Idag upplever jag harmoni och löpningen har fått en större mening än tidigare. Jag springer för att må bra och för att det ger mig energi och lust till livet. Jag springer sällan tävlingar eller tränar för att prestera utan låter känslan styra, ALLTID. Jag älskar löpning och jag älskar livet!

Skrivet av: Alexandra Swärm
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Stress, livspussel

Vi är många som är drivna. Som är duktiga, och som vill vara det. Som vill åstadkomma storverk i allt vi tar oss för. Good enough duger inte längre, vi ska alltid överträffa oss själva. Och sällan tänker vi på att vi ofta får betala priset därefter - på ett eller annat sätt.

Jag brukar tänka tillbaka på för några år sedan när jag var student och hade 25-timmars dygn, precis som jag tror att många andra studenter har. Jag pluggade 100%, jobbade mellan 50-75% och gjorde ändå väldigt sällan avkall på att träna, umgås med vänner och gå på roliga evenemang. Samtidigt strävade jag alltid efter att hitta ytterligare något att lägga till i min kalender eller på min att-göra-lista. För att vara sysselsatt var mitt prio-1, varje dag var alltid fullbokad och jag gillade att ha det så.

Ibland när jag var på jobbet stannade jag kvar flera timmar efter att jag slutat, för att göra i ordning lite extra eller bli klar med ett specifikt projekt i förtid. Utan att få något extra betalt. Jag gjorde detta dels för att jag inte kunde lämna något som inte var perfekt, och dels för att jag hade en föreställning om att sånt arbete alltid lönar sig i längden. Men nu vet jag hur fel jag hade fel då, sånt arbete lönar sig aldrig i längden. 

Jag fick en föraning om det en ledig lördag, som jag minns så väl. Efter flera månader av fullbokade dagar, högt tempo och tvära kast, hade jag plötsligt en ledig lördag i juni. Så härligt! En ledig dag, inget bokat. Vad ska jag göra då? Dagen förblev obokad, och när jag väl vaknade den där dagen så kunde jag inte stiga upp ur sängen. Jag spenderade hela dagen med att vara ensam hemma och gråta. Jag grät för att jag hade ångest över att jag inte tog till vara på dagen, och jag grät för att jag var för trött i kropp och huvud för att ta tag i saken och hitta på något. Jag längtade till dagen efter då jag skulle åka och jobba igen. Och sen fortsatte det av bara farten, som vanligt.

Året därpå kom sjukdomarna. Ja, det var flera sjukdomar. Alla möjliga olika, oftast svårdiagnostiserade och ovanliga sjukdomar. Det kunde variera både dag- och veckovis med hur jag mådde och vilka symptom jag hade.
 

"Jag var säker på att jag var allvarligt sjuk men att läkarna inte tog tillräckligt med prover. Jag fick söka akut två gånger, och såg alltid till att vara nära ett sjukhus ifall jag plötsligt skulle kollapsa."


Tillslut träffade jag äntligen en läkare som tog mig på allvar och gjorde en grundlig undersökning, och jag var så lättad att jag äntligen skulle få min diagnos. Även om den skulle innebära en dödsdom så skulle det bli så skönt att få veta vad det var för fel på mig. Givetvis var jag inte sjuk. I alla fall inte på det sättet jag trodde. Diagnosen var ”nära utbrändhet” och läkarens lugna men bestämda ord tänker jag på än idag ”du måste bli bättre på att hand om dig själv”.

Många saker har förändrats för mig sen den tiden, dels jag som person, men även mitt förhållningssätt till jobb och aktiviteter omkring mig. Jag har fått nya erfarenheter och lärt mig att värdera annorlunda. Jag vill fortfarande prestera och göra mitt bästa, och jag tycker inte alls att det är något fel med att vilja göra det. Men jag tycker att man ska kunna jobba hårt utefter egen förmåga, prestera och åstadkomma det man vill utan att man ska behöva få ångest eller bli sjuk av det. Saker händer, livet händer, och vi har alla olika förutsättningar att hantera det.

Därför tycker jag att vi måste bli bättre på att prata om det prestationssamhället vi lever i. Och hur osunt det faktiskt är att lägga prestige i hur mycket man har på sitt fat. Vi är många som lever med ett tankesätt att ”den som jobbar mest vinner”, och det stämmer inte. Den som jobbar mest förlorar, anser jag. Man förlorar delar av sig själv, som energi, chans till återhämtning, sömn, umgänge med familj och vänner, chanser att upptäcka världen omkring. I värsta fall förlorar man sin hälsa och sitt välmående.

Arbetsgivarna bär ett stort ansvar i frågan och många gör sitt bästa för att utveckla rutiner och skapa en arbetsmiljö som ska förebygga problemen. Men när det kommer till den enskilde individens förhållningssätt tror jag att vi som kollegor och vänner kan bidra mycket för att undvika utbrändhet. För visst är det så att när en person väl når utmattning så blir den närmsta omgivningen sällan förvånade - de har ju följt personens väg dit. Så, kollegor och vänner, kan vi inte hjälpas åt nu? Kan vi inte fråga varandra hur vi mår oftare? Kan vi försöka läsa mellan raderna? Kan vi se i vår väns ögon att personen alltid är trött och att den sällan vill hitta på något längre? Eller kan vi notera att vår kollega alltid stressar runt med rosiga kinder, och aldrig tycks ta en paus? Kan vi bara prata öppet med varandra om vart vägen kan bära om vi inte tar hand om oss själva? Vi vill alla göra ett bra jobb och prestera men har vi kanske, bara kanske, satt lite för höga krav på oss själva?

Jag sitter inte på alla svaren, men jag tror att om vi blir mer öppna med dessa frågor så kommer vi kunna lösa en hel del på vägen. Jag hoppas att vi alla, tillsammans med våra arbetsgivare, kan hjälpas åt för att vi alla ska kunna finna vår balans i livet. För jag tycker helt enkelt inte att man ska behöva välja mellan sin karriär och sin hälsa.

Skrivet av: Sandra Adamsson
Publicerat av: Victoria Särvegård