utmattningen logga

UTMATTNINGS-
BLOGGEN

Välkommen in i värmen!

Här på utmattningsbloggen snackar vi stress, prestation och utmattning. Det här är för dig som har varit utmattad eller är sjukskriven för utmattningssyndrom samt för dig som känner att stressen håller på att ta över ditt liv. Du är inte ensam!

Livet är en resa, inte ett lopp som ska vinnas. Och det fina med livet är att din nuvarande situation, inte behöver bli din slutgiltiga destination.

Bild: Unsplash Bild: Unsplash


Utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Statistik från WHO visar även att stressrelaterad ohälsa är vanligaste orsaken till sjukskrivning i hela Europa. Sanningar som gör mig mörkrädd och får mig att fundera på vad som gjort att jag lyckats hålla mig på rätt sida om gränsen under mina snart 20 yrkesverksamma år. Och har jag ens det?

När jag tänker tillbaka på alla år som jag har jobbat inser jag att det kanske är mer tur än skicklighet att jag lyckats undvika att gå in i den berömda väggen. För det har verkligen funnits massor med möjligheter om vi säger så.

Under drygt 15 år har jag jobbat som chef och ledare i tillväxtbolag. Du som också jobbat på den typen av bolag vet vad det innebär och för dig som inte varit det kan jag bara säga att det händer massor hela tiden och den ena dagen är inte den andra lik. Det finns alltid för mycket att göra och eftersom allting rör på sig så fasligt fort så finns det inte några processer eller rutiner att hålla sig i. Och oftast inte heller någon annan att fråga. Med andra ord måste du istället lita på din egen intuition kring vad som ska göras och inte göras. Och du behöver bli en fena på att göra om och göra rätt i situationer som det inte blir som du har tänkt dig. För att det inte kommer att bli som du har tänkt dig. Det är det enda du kan vara helt säker på. Ja, förutom det faktum att det finns minst ett par andra som gärna tar chansen att hugga ditt jobb om du misslyckas.

När jag beskriver det såhär så undrar säkert du, och jag med för den delen, varför någon någonsin frivilligt skulle vilja jobba under sådana omständigheter? Men tro mig! Det är faktiskt kul, fasligt kul! I alla fall för en personlighet som gillar utmaningar och att utvecklas. Det haglar nämligen av spännande möjligheter så för en person som är driven och framåt är det bara att hålla sig framme och visa sig intresserad så har du en strålande karriär framför dig där du lär dig massor. Men visst, handen på hjärtat. Det är väldigt lätt att köra slut på sig själv också. Kraven och förväntningarna är höga, armbågarna är vassa och högst på prioriteringslistan är allt annat än hälsa och välmående för den enskilde medarbetaren.

Och på något vis har jag då (peppar, peppar) lyckats hålla mig på behörigt avstånd från den där väggen. Så med all respekt för att det är individuellt varför människor drabbas av utmattning tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring vad jag tror har varit mitt eget framgångsrecept. Såhär långt i alla fall. Kanske kan mina erfarenheter vara användbara för dig, oavsett om du jobbar i tillväxtbolag eller i helt andra sammanhang.

1. Ta ingen skit

En sak som är helt kristallklar när jag ser tillbaka på min egen karriär är att det inte är på företag där jag arbetat som allra mest som jag upplevt att jag varit nära bristningsgränsen. Nej, det är uteslutande på företag där jag inte fått uppskattning för min kompetens eller blivit respekterad för den jag är. Där jag eller medarbetare blivit orättvist behandlade och där härskartekniker, sexistisk jargong och översittarfasoner medvetet viftats bort eller sopats under mattan. Och där kraven och förväntningarna var hopplöst långt ifrån verkligheten. Företag med rutten arbetsmiljö med andra ord. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär för all forskning visar att arbetsmiljön spelar en helt avgörande roll när det kommer till psykisk ohälsa på jobbet. Det är dessutom arbetsgivarens plikt att ta hand om de här grejerna.

För egen del har jag haft lyxen att kunna byta arbetsgivare när jag känt att det inte längre var hållbart att stanna kvar. (I en del fall borde jag ha kastat in handduken långt tidigare, men det är inte alltid så lätt att släppa taget för en prestationsprinsessa begåvad med en dåres envishet.)

Jag inser förstås att alla kanske inte samma möjlighet som jag har haft, men oavsett så ska ingen ska behöva acceptera en usel arbetsmiljö. Du ska inte ha en klump i magen när du går till eller från jobbet. Du ska inte heller gråta titt som tätt på kontoret eller på vägen hem. Då är det dags att checka ut. Och om du av en eller annan anledning känner att du inte bara kan ta ditt pick och pack och gå så uppmanar jag dig att ta hjälp av expertis utifrån för att få perspektiv på hur du kan hantera situationen innan det gått för långt. Fördelen med någon utifrån är att den personen kan ha ett mer neutralt förhållningssätt till dig och situationen som du beskriver.

2. Lär känna dig själv

En annan sak som jag tror har hjälpt mig att hålla mig på rätt sida gränsen både i arbetslivet och livet är att jag ägnat massor med timmar på att verkligen lära känna mig själv. Jag har gett mig sjutton på att verkligen ta reda på vad vem jag är. Vad är viktigt på riktigt för mig? Hur påverkas jag av olika människor och varför blir det som det blir?  Vad ger och vad tar energi? Vad behöver jag göra mer av? Och vad behöver jag göra mindre av?

Eftersom jag har lärt känna mig själv på djupet är det oftast ganska enkelt för mig att förstå varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Jag vet var mina gränser går och jag kan ta medvetna beslut istället för att låta livet bara hända. För mig är det till exempel väldigt viktigt att arbeta i sammanhang som stämmer väl överens med mina värderingar. En annan sak som är viktig för mig är att jag kan vara mig själv. Därför är jag numera väldigt noga med vilka jag väljer att samarbeta med. Jag vet av erfarenhet att det är helt avgörande för att jag ska kunna prestera på topp. Jag vet också att jag har stort behov av att få vara för mig själv, eftersom det tar min energi att vara ute bland folk och stå i rampljuset även om jag älskar det, så därför ser jag till att jobba hemifrån på gården där jag numera bor åtminstone en eller två dagar i veckan.

Ett enkelt sätt att börja lära känna sig själv på är att vara nyfiken på hur du reagerar i olika situationer. Vilka tankar eller känslor dyker upp och vad säger det dig om du tar dig tiden att fundera i en minut eller två?

3. Bli din egen bästa vän

Mitt tredje och sista tips handlar om att bli sin egen bästa vän. I större delen av mitt liv har jag varit en prestationsprinsessa som drivit mig själv stenhårt. Jag har varit min största kritiker. Även när jag har lyckats väl så har det ändå inte varit gott nog. Jag har varit en mästare på att hitta fel även i den bästa av världar och jag har ständigt höjt ribban och flyttat fram mållinjen precis innan jag klivit över den. En livsstil som jag för drygt 10 år sedan insåg inte var särskilt hållbar.

För min del handlade detta om att jag hade löjligt låg självkänsla, men ett gott självförtroende. Jag behövde helt enkelt andras bekräftelse för att känna mig värdefull och den bekräftelsen fick jag genom att prestera och att vara duktig.

Jag började jobba med min självkänsla och i takt med att den växte så blev jag också snällare mot mig själv. Idag är jag mycket mer accepterande och tillåtande mot mig själv i situationer då det kanske inte riktigt blir som jag har tänkt. Jag känner inte längre att jag måste prestera för att duga till.

Jag drivs fortfarande av att leverera och göra bra resultat, men jag sätter gränser och prioriterar mig själv i mycket större utsträckning än förut. Och framför allt så har jag mycket vänligare ton mot mig själv och är mycket mer förlåtande i situationer där jag av någon anledning inte når hela vägen fram. Jag har helt enkelt blivit min egen bästa vän. Och det, skulle jag säga, helt säkert har solklart har räddat mig massor av gånger från att driva mig själv rakt in i väggen.



 

Hanna Svensson är expert på självledarskap och hållbart affärsmannaskap och driver egna bolaget Kravallapa där hon hjälper individer, grupper och organisationer att hitta sin egen väg och modet att följa dem genom att coacha, inspirera och föreläsa.


 

Skrivet av: Hanna Svensson, Kravallapa
Publicerat av: Victoria Särvegård

  

"Det tar väl ett par veckor, sen är jag nog tillbaka."


Så blev det inte. Ungefär ett halvår efter att jag fick utmattningssyndrom, det var då jag på riktigt insåg, att läkningsprocessen kommer ta tid. Längre tid än jag någonsin hade kunnat ana. Ett par månader senare gick min sjukskrivning ut. Det var i samband med att jag avslutade min heltidsanställning på mitt dåvarande jobb. Därmed försvann också min läkarkontakt (hade gått till en läkare via företagshälsovården, som jobbet stod för). 

Att gå från 100% till 0% sjukskriven, var ett alldeles för stort steg att ta. Så jag bestämde mig för att hitta en ny läkarkontakt, för att få hjälp att förlänga min sjukskrivning. I två veckor ägnade jag dagarna åt att leta upp bra vårdcentraler. Jag googlade, listade om mig på olika vårdcentraler och bad om tips från nära och kära. Jag satt i långa telefonköer, oftast med 25 samtal före, för att komma fram. Om och om igen fick jag förklara mitt mående och dra hela utmattningsresan, utan någon särskild respons från sjuksköterskan som tog emot samtalet. Jag kontaktade några psykologer via mejl som jag hade fått tips om och fick som svar:

 

"Hej! Tyvärr, vi är fullbokade och har ingen kölista just nu. Jag tror det blir svårt att hitta någon i Malmö".


No shit, tänkte jag. Hur mycket administration och research ska det krävas för att få hjälp? Rätt hjälp. Helt ärligt så dränerade hela denna processen mig. Det kändes ta mig tusan som en heltidsjobb att få hjälp. Frustrerad och ledsen tog jag beslutet att lösa min situation på egen hand. Vilket innebar att jag hamnade utanför systemet. Kanske inte det smartaste draget men jag såg ingen annan lösning just då.

Det var där fröet började gro. Jag insåg och kände djup inom mig att den enda vägen framåt, som skulle kunna ge mig tid att läka och samtidigt må bra, var att starta eget företag. Efter mycket tvivel och ”om” och ”men” bestämde jag mig för att våga. Trampa upp stigen och skapa min väg. Ta små myrsteg framåt och prova. Göra det på mitt sätt.

Kanske känner du precis som jag att arbetslivet (så som det ser ut just nu) inte passar dig och inte tar hänsyn till dina nya förutsättningar? Jag förstår dig. Själv behöver jag kunna ta vilopauser under dagen, bestämma när jag vill utsätta mig för stimulans och när jag ska socialisera mig, behöver också ha möjligheten att sova ut när jag har en dålig natt och kunna planera min vecka utifrån min dagsform. Kanske låter det privilegierat? Tramsigt? Som ett önsketänk? För mig är det en överlevnadsstrategi. Det är nödvändigt för mitt läkande. Jag vet vad jag behöver, för att jag ska kunna ha en fungerande vardag. Att starta eget är alltså mitt sätt att ta ansvar för mig själv och min hälsa.

Jag har lärt mig den hårda vägen och jag kommer aldrig att kompromissa med min hälsa igen. Det har jag gjort alldeles för länge, i typ 8 år (det kan du läsa mer om i min e-bok). Jag vill inte bara överleva, ta mig igen dagen och hämta kraft på helgen och semestern. Jag vill ha energi för att leva mer. Njuta mer. Vara mer närvarande. Älskar mer. Och bara må bra.

 

Du som har hängt med ett tag vet att jag är en nyfiken själ och jag är nyfiken på dig! Ja dig. Du som läser det här. Vad drömmer du om i ditt liv? Drömmer du om att starta eget? Vi hörs i kommentarsfältet :)

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Det är två år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Men det är ungefär 9 år sedan som jag fick mina första stressymtom: huvudvärk och muskelknutor i nacke och axlar. Då hade jag ingen aning om att det var stress som var orsaken till mina symtom. Det är först nu, i efterhand, som jag har insett att det var under studietiden som min utmattningsresa började.

 

Här kan du läsa mer om min resa till väggen. 


Det är inte ovanligt att det är precis så det börjar. Att stressymtomen smyger sig på under en längre tid. Därför kan det vara klurigt att härleda vad symtomen beror på och agera i tid. Personer som drabbas av utmattningssyndrom är ofta inte medvetna om sin egen stress, vilket kan göra det svårt att bromsa i tid. Själv trodde jag aldrig att utmattningssyndrom var något som kunde drabba mig. Därför vill jag dela med mig av de stresssymtom som jag hade i början av min utmattning. Kanske kan det hjälpa dig att stanna upp i tid? Här kommer dem: 

Sömnproblem 
Sömnproblem är oerhört vanligt hos personer som har drabbats av utmattning. Det kan innebära att du har en fragmenterad sömn (där du vaknar upp flera gånger per natt) eller har svårt att somna, vilket gör att du känner dig trött när du vaknar. Jag hade själv inte svårt att somna men kvaliteten på sömnen var allt annat än bra. Det kändes som att jag vilade mig igenom natten, med ett halvt öga öppet och en spänd kropp som hade svårt att slappna av. Jag oroade mig mycket för morgondagen och natten gick ofta ut på att överanalysera mina tankar och planera veckan. Det var oftast på nätterna min hjärna var som mest aktiv och gick på högvarv. 

Trötthet 
Tröttheten hänger givetvis ihop med sömnproblemen. Initialt i min utmattningsprocess var jag så trött att jag den första tiden sov större delen av dygnet. Jag var trött när jag vaknade och var oförmögen att ta hand om mig själv. Det fanns inte på kartan att jag skulle orka handla mat, laga mat, duscha, betala räkningar och städa på samma dag. Det fanns där ingen energi till. Hjärnan kändes också helt off. Det kändes som att jag konstant befann mig i en dimma där jag varken kunde se eller tänka klart. Jag hade svårt att tillexempel gå i en matbutik. Fysiskt var jag där, i butiken, men mentalt kändes det som att jag var utanför mig själv. Jag hörde liksom samtalen pågå i bakgrunden men själv var jag inte närvarande.  

Sjukdomskänsla efter ansträngning
I början av min utmattning tog varje aktivitet oerhört mycket energi och kraft. Normala vardagsaktiviteter så som att gå på ett läkarbesök, ta en promenad eller laga lunch (fixa en macka eller slänga ihop en skål yoghurt med musli) krävde en stor insats utav mig. Efter varje aktivitet blev jag totalt sänkt och fick influensaliknande symtom. Jag fick ont i kroppen och musklerna värkte av trötthet. Jag svettades och blev kall om vartannat så jag bäddade ner mig i soffan insvept i en filt med öppen balkongdörr för att få in frisk luft. Halsen svullnade upp och det kändes som att jag hade en “boll” i halsen vilket gjorde att jag fick svårt att svälja och det vart jobbigt att prata.  

Huvudvärk och migrän
Större delen av mitt vuxna liv har jag haft problem med huvudvärk. Efter några år eskalerade spänningshuvudvärken till migrän. Från att ha haft huvudvärk varje månad så fick jag migrän typ varje vecka och det tog på krafterna eftersom ett anfall kunde vara alltifrån ett, upp till två dygn. Det gjorde också att jag konstant hamnade efter och fick arbeta hårdare för att hinna ikapp och bli av med mitt dåliga samvete. Ungefär ett år efter att jag hade blivit sjukskriven fick jag en remiss till neurologen. Läkaren konstaterade att det inte var något fysiskt fel på mig utan att migränen och huvudvärken var kopplad till "psykiska orsaker", som hon uttryckte det.

Värk i nacke, axlar och rygg 
Som jag nämnde ovan fick jag problem med muskelknutor i rygg och nacke när jag studerade. När jag blev sjukskriven för utmattning var min nacke och mina axlar så spända att det hade blivit ett normaltillstånd för mig att gå runt med smärta. Min kropp kunde inte slappna av. Jag minns att jag försökte buffra upp med kuddar inför natten för att hjälpa min nacke och axlar att slappna av. Men det gick inte. Istället vaknade jag upp med en stel nacke och med huvudvärk. I många år provade jag också att göra avslappningsövningar och gå på massage men kroppen reagerade med att spänna sig ännu mer. Det blev en ond cirkel som var svår att bryta.

Yrsel
Två månader in i min utmattning fick jag problem med kraftig yrsel. Det snurrade och svartnade för ögonen så fort jag reste mig upp från sängen och det kunde också komma när jag låg ner och försökte vila. När yrseln slog till kändes det som att jag fick ett slag i bakhuvudet och tappade fotfästet och allting bara snurrade. Det var nästan som att åka karusell. Efter ett par månader gick jag till läkaren för att utreda yrseln men hon hittade inget fel och nämnde inte heller att det kunde bero på utmattningen. Men som Stressrådgivare och utbildare inom ämnet, vet jag att det inte är ovanligt att långvarig stress kan leda till yrsel eftersom hjärnan inte förstår hur den ska tolka musklernas signaler. Den kraftiga yrseln försvann ungefär efter ett halvår. 

Sus i öronen
Jag fick också problem med sus och pipljud i öronen. Det kunde komma närsomhelst på dagen. Först trodde jag att jag hade fått tinnitus men suset försvann ganska snabbt och kom bara på besök då och då. 

Koncentration och minnessvårigheter
I samband med utmattningen fick jag svårt att koncentrera mig. Plötsligt krävde det mycket mer av mig att få ihop en maträtt som bestod av flera ingredienser eller svara på ett mejl från arbetsgivaren. Jag fick också minnessvårigheter och fick gräva långt bak i minnesbanken för att kunna återberätta något från förr eller komma ihåg vart jag hade lagt mina nycklar. Jag hade också svårt att följa mina tankebanor, att hitta rätt ord och hålla tråden i ett samtal. Jag minns ett tillfälle (strax innan jag blev sjukskriven) när jag skulle hålla i en föreläsning. Mitt under föreläsningen glömde jag bort vad jag skulle säga och fick en total blackout. Behöver jag säga att jag fick panik? Febrilt försökte jag leta i minnesbanken för att komma åt det jag skulle säga men det var helt tomt. Som ett svart hål. Där fanns inga ord att hämta. Efter ett par minuter hörde jag mig själv säga: “ursäkta, men jag har varit sjuk i helgen”. Det var visserligen sant. 

Mental trötthet, lJud- och ljuskänslighet
I samband med utmattningen blev jag känsligare för ljud och ljus. Det kändes som att hjärnan förlorade sin förmåga att filtrera bort ljud och ljus och istället tog in allting på samma gång. Det gjorde att jag slutade att lyssna på musik och blev allergisk mot plötsliga ljud och starkt dagsljus. Hjärnan blev också mycket tröttare av stimulans. När det blev för mycket (hög ljudnivå, många som pratade i mun på varandra, hög musik, sorl i bakgrunden, skrik etc), så stängde min hjärna ner. Jag blev trött, ointresserad och ville bara dra mig tillbaka. 

Svårt och känna känslor 
I början av min utmattning så hade jag svårt att känna känslor och det kändes som att jag befann mig i ett vakuum. Jag kände mig likgiltig och hade svårt att känna glädje inför saker som jag tidigare tyckt om. Intellektuellt var jag ledsen och arg över situationen som jag hade hamnat i men kunde inte känna känslorna. Jag kände mig ofta som ett vandrande skal, som hade samma yttre som tidigare, men var tom inuti.

 

Det är svårt att återberätta exakt vilka symtom jag hade i början av min utmattning, när de inträffade och hur länge de varade (jag har säkert glömt något). För det har varierat en del under processens gång. Innan min utmattning hade jag exempelvis också problem med magen, muntorrhet, metallsmak i munnen och var konstant nära till gråt. 

 

Känner du igen dig i några av symtomen ovan? Eller har du någon i din närhet som stämmer in på dessa? Då behöver du se det som en signal på att kroppen talar till dig. Det du behöver göra är att lyssna och ta tag i din stress så fort som möjligt. Det finns hjälp att få!

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Jag skäms för att jag inte orkar mer. Vad ska mina kollegor tycka om att jag har utmattningssyndrom? Kommer mina vänner tycka att jag är svag för att jag är sjukskriven? Det var några av de tankar som jag brottades med när jag, i chock, strosade igenom stan. På väg hem från läkaren tillsammans med mitt första sjukintyg, där det stod att jag var sjukskriven för utmattningssyndrom på 100%. I det ögonblicket så förstod jag inte allvaret av sjukdomen. Men en sak visste jag. Jag visste precis hur utmattningen kändes inom mig.

Den första sjukskrivningstiden tillbringade jag mestadels sovandes och övrig vaken tid (som då var typ 6 timmar om dagen) låg jag nerbäddad i soffan i pyjamas. Kroppen kändes som en tom ketchupflaska och hur mycket jag än försökte "ta mig i kragen", så pyste det enbart ut luft vid försöken. Jag var 26 år gammal och klarade inte längre av ta hand om mig. Jag som alltid hade löst mina problem själv och varit den där självständiga och duktiga-flickan. Jag skämdes för den jag hade blivit. Att jag var sjukskriven. Att jag hade drabbats utav utmattningssyndrom. Initialt kände jag att jag inte ville berätta det för någon och tänkte att "om jag bara tar mig igenom detta. Snabbt. Så behöver väl ingen få veta"? Men jag insåg att det skulle bli svårt att bevara hemligheten.

Jag hade ju precis fått rådet av rehabteamet att försöka ta mig ut på en promenad varje dag. Förutom att jag bokstavligen fick släpa mig ut på en promenad runt kvarteret, så var jag livrädd för att ta mig utanför hemmet. För vid den tiden så bodde jag 3 minuter från mitt tidigare jobb som jag då var sjukskriven ifrån. Utanför min lägenhet kryllade det av matställen som var populära att äta på och när klockan slog tolv var jag alltid på min vakt. För jag visste att risken var som störst att stötta på kollegor och bekanta mellan 11:30-14:00, så jag undvek att gå ut då. Det gick åt en hel del energi (som jag egentligen inte hade) att kartlägga när jag eventuellt skulle kunna träffa på någon som jag kände. Ännu mer energi gick åt till att fundera på vad jag skulle behöva säga om jag stötte på någon. Bara tanken på att träffa någon som påminde mig om mitt arbetsliv, gav mig kraftiga stresspåslag och orosskivan drog igång på högsta volym. Vad skulle jag säga? Skulle de få en ändrad uppfattning om mig om jag berättade? 

Skam beskrivs oftast som den kraftfullaste grundkänslan vi människor har och en naturlig reaktion på skamkänslan är att dra sig undan och gömma sig. Det var precis det jag gjorde. Jag skämdes för att jag inte ville visa hur jag egentligen mådde och jag orkade inte dra på ett leende eller spela charaden ”att allt var bra”. Samtidigt så kändes det som att jag behövde hålla masken för jag var rädd att bilden av mig skulle förändras om jag inte gjorde det. För min omgivning var van att se mig som en glad, positiv och energifylld person som alltid tog ansvar för att alla andra skulle ha det bra och jag vill inte göra dem besvikna.

Jag skämdes också för utmattningen eftersom min syn på sjukdomen (vid den tidpunkten) var att "det bara är svaga och lata människor som inte pallar trycket som går in i väggen" och nu var jag en av dem. Med den övertygelsen hade jag svårt att få ihop ekvationen. Den bilden stämde inte överens med min självbild. Jag såg ju mig själv som stark, driven och målmedveten och var den som klarade allt som jag bestämde mig för. Jag skämdes också för att jag såg utmattningen som ett misslyckande. Ett kvitto på att jag hade misslyckats med att leva upp till mina egna krav och vad jag trodde var andras förväntningar på mig. Människor som jag egentligen inte brydde mig om. 

Det är fruktansvärt och orsakar så mycket onödigt lidande att det är så många som går runt och känner skam över att man drabbas av utmattning - framförallt då det idag är en av de vanligaste orsakerna till att vi blir sjukskrivna. Jag är övertygad om att skamstämpeln går att tvätta bort genom kunskap, ökad medvetenhet och attitydförändring. För idag skäms jag inte längre. 

 

I vilka situationer har du upplevt skamkänslor?

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Stress är vår tids stora folksjukdom och allt fler drabbas av utmattningssyndrom. Över 30 000 går in i väggen varje år och mörkertalet är stort. Trenden visar också på att stressen kryper ner i åldrarna. I åldrarna 25-29 år har sjukskrivningarna på grund av stress ökat med 370 % sedan 2011. Sjukskrivningarna hos privatanställda tjänstemän visar också på en oroväckande ökning och har nästan fördubblats under en tio års period. Orsaken? Förhållandena på arbetsplatsen. Statistiken talar sitt tydliga språk. Allt fler rasar ihop på grund av jobbet. 
 
Men är det sjukt att vi kollapsar på grund av jobbet? Egentligen inte. Och jag ska förklara varför. Här kommer fyra faktorer som jag anser är dem vanligaste anledningarna till att det till slut brister: 
 

  1. Det är inte rimligt att ha en arbetsbörda som ständigt växer. För det ger dig inte utrymme att ha dåliga dagar. Och som vi alla vet går livet upp och ner. Vi blir sjuka, saker händer och orken går upp och ner. Att ha en arbetsbelatsning som konstant ökar kan göra att vi antingen upplever att vi förlorar kontrollen över situationen eller gör att vi försöker kämpa, jobba ännu hårdare och bita ihop för att hantera arbetsbelastningen. Båda situationerna kan skapa stress.
  2. Orimliga prestationskrav. När det finns en förväntan på att vi varje dag ska slå gårdagens insats i form av ökad effektivitet, bättre leverans och prestation leder det till att insatsen hela tiden höjs. Det kräver mer av individen och det i sin tur kan skapa och utveckla osunda beteenden. När hårt jobb blir belönat blir det indirekt det som anses eftersträvansvärt. Medarbetare som är högpresterande, ambitiösa och lojala är de som frodas i sådana typer av miljöer. Det är också dessa personer som ligger i riskgruppen för att drabbas av utmattning. En stark inre prestationsdrivkraft +  en prestationsrinriktad kultur = kan utveckla ohälsosamma beteenden på sikt. 
  3. Otydliga förväntningar är också något som skapar stress. Förväntningar fungerar som ett ramverk. Ett sätt att mäta om du har levererat det som du ska eller inte. Det lägger ribban för vad som anses tillräckligt. Men hur ska du kunna göra ett bra jobb om du inte vet vad det är? Det är som att sätta sig i en bil utan att ha en destination eller karta över vart du ska köra? För hur ska du “mäta” om du är på rätt eller fel väg, hur lång tid du har kört och hur lång tid du har kvar? Det blir svårt. 
  4. Bristande ledarskap. Att inte ha en chef som är närvarande, inte håller medarbetarna bakom ryggen eller stöttar individen är också en annan faktor som skapar stress.
 

Så som jag ser det är utmattning en sund reaktion på en sjuk arbetsplats. Det är ett symtom på att något inte står rätt till. Det är en konsekvens av att något är fel. Det är strukturen, organisationen, ledarskapet, klimatet, kulturen, bristande ansvarsfördelning, otydliga förväntningar och orimliga prestationskrav - som gör oss sjuka. Det är inte individen som det är fel på. Det handlar inte heller om att individen har svårt att säga nej, inte pallar trycket eller är svag. Trots att arbetet, i flera fall, är orsaken till att många drabbas av utmattning är det individen som får betala priset. Det är individen som går hem med ett sjukintyg och en skadad hjärna. Det är individen som: 

 

- Får kämpa för att få rätt hjälp.
- Drabbas av inkomstbortfall.
- Tvingas göra omfattande livsstils-och beteendeförändringar.
- Ifrågasätts av Försäkringskassan, läkare och arbetsgivare om de verkligen är sjuka.
-  Lägger sina sista slantar på terapi.
- Lägger skulden på sig själv.

 

Det är en hård smäll, att drabbas av utmattningssyndrom, för det påverkar hela livet och tar lång tid att återhämta sig ifrån. Kanske tar det år. Kanske tar det hela livet. Men mycket tyder på att du aldrig blir densamma. Att återhämta sig från en utmattning i ett prestationsinriktat samhälle som inte har tid att vänta, är otroligt tufft. Det gör att det inte är ovanligt att du tvingas tillbaka till arbetslivet alldeles för snabbt och ofta går du tillbaka till samma arbetsplats som innan din sjukskrivning. Till den arbetsplats som gjorde dig sjuk och som ser likadan ut som tidigare. Trots månader av sjukskrivning, oändliga timmar i terapi, nya stresshanteringsverktyg och mindfulnessövningar blir du snabbt sämre igen. Varför? För att du är tillbaka i samma sjuka miljö. 

Jag tycker det är rimligt att arbetsplatser som har problem med stressrelaterad ohälsa och sjukskrivningar på grund av utmattning också sjukskrivs. Precis som individen. I stället för att snabbt gå vidare och rekrytera nästa stjärna borde arbetsplatsen utreda situationen. Varför blev det så här? Vad indikerar detta? Hur skulle vi kunna arbeta annorlunda för att förebygga att detta händer igen? Gör en plan och ta action! Om det inte görs? Ja, då är risken stor att det är nästa talang som drabbas imorgon. Kanske är det du. 

 

Så, vad är det egentligen som är sjukt?