utmattningen logga

UTMATTNINGS-
BLOGGEN

Välkommen in i värmen!

Här på utmattningsbloggen snackar vi stress, prestation och utmattning. Det här är för dig som har varit utmattad eller är sjukskriven för utmattningssyndrom samt för dig som känner att stressen håller på att ta över ditt liv. Du är inte ensam!

Livet är en resa, inte ett lopp som ska vinnas. Och det fina med livet är att din nuvarande situation, inte behöver bli din slutgiltiga destination.

2018 > 11

Foto: Felizia Uggla Foto: Felizia Uggla

Från utmattningssjuk till egen företagare
Victoria fick en mysig pratstund med härliga Felizia Uggla, 28 år boende i Stockholm. Felizia visste tidigt i karriären att hon ville jobba i musikbranschen, vilket hon såg till att verkställa redan som 20 åring. Hon kastade sig orädd ut i branschen och fick till möten med högt uppsatta musikgiganter. I raketfart blev Felizia extremt uppskattad och skapade sig ett namn. Samtidigt började hon tvivla på om det var detta hon verkligen ville göra? Att stanna kvar i en ytlig bransch där makt och pengar var högt värderat.

Hon fortsatte att kämpa men började med tiden förstå att hon inte längre ville kompromissa med sina egna värderingar. Hon satt i möten där hon började hålla med om saker som inte kändes rätt i magen. Det var någonstans där som tankarna började snurra och en identitetskris sakta började att utvecklas, men det var inte förrän några år senare som hon fick en utmattningsdepression.


Berätta om din bakgrund!
Våren 2016 tog jag ett jobb som projektledare på Rockbjörnen. Där blev det ganska tydligt hur dåligt jag började att må. Jag kunde inte längre prestera på samma nivå och kände att lusten saknades. Då kom jag till insikt att jag behövde ta tag i min situation. Som ett första steg i att förändra min situation, träffade jag en livscoach. Det var i ett samtal med henne som jag kom fram till att jag ville ut och resa. Jag hade egentligen tänkt att dra ut och resa direkt efter studenten men det blev aldrig av. Livet och jobbet kom emellan och det kändes dumt att kasta bort sin karriär för en långresa till Asien.

Men tillslut bestämde jag mig. Efter att mitt frilansuppdrag på Rockbjörnen var avslutat, då skulle jag åka. Det var hösten 2016. Jag frågade runt bland mina vänner om de ville åka med mig. Men landade i att jag skulle prova att åka själv, trots att jag inte mådde bra. Jag var osäker på om jag verkligen ville åka iväg ensam. Det var skitläskigt men samtidigt min drömresa, så jag åkte. Under hela 7 veckor var jag ute och reste själv. Det var en givande period för mig och jag fick tid att lyssna in min kropp. Allt jag hade funderat på under lång tid landade i mig.


 

"Jag minns att jag kände: Är det så här bra man ska må? Jag kanske inte behöver prestera och ha det där topplivet i stan?"


Precis innan jag åkte i väg på min långresa, hade jag fått en förfrågan om att hjälpa till att bygga upp marknadsavdelningen på ett bolag. De lovade guld och gröna skogar, så efter att jag kom hem från Thailand och Centralamerika började jag den nya tjänsten. Samtidigt var jag fortfarande mitt uppe i min inre resa. Jag kände ganska snabbt att det nya jobbet inte blev som det var tänkt, så jag stannade kvar där i 7 veckor innan jag avslutade tjänsten. Efteråt kändes det som att jag inte hade åstadkommit någonting i livet och var ledsen över att jag återigen inte visste vad jag ville göra med mitt liv.

Vad hände med livet liksom? Jag var arg, extremt irriterad, stressad och kände ingen lust inför framtiden. Kände att såhär ska jag inte behöva må. Det resulterade i att jag berättade för min familj att någonting kändes fel med mig. Längst vägen hade jag tappat bort tron på mig själv och vem jag var. Identitetskrisen var början på något som utvecklades till en utmattningsdepression.


När fick du diagnosen utmattningsdepression? Hur såg den processen ut?
I mitten av april 2017 kontaktade jag en läkare för att få göra ett stresstest. Han såg att jag mådde dåligt och sjukskrev mig en vecka. Därefter slussades jag mellan olika läkare under sommaren, eftersom vårdcentralen jag tillhörde endast hade vikarier på plats. Träffade totalt fyra läkare under processen och var tvungen att upprepa min livshistoria för varje läkare. Det var verkligen tufft att inte bli tagen på allvar och jag fick verkligen kämpa. Jag minns att min första läkare sa att det var vanligt med stress. Att jag kanske bara skulle gå hem och göra något kul, typ gå på bio. Läkaren rekommenderade också att jag skulle söka nytt jobb efter min sjukskrivning (blev endast sjukskriven en vecka). Efter läkarbesöket kände jag mig peppad av orden och tänkte att om läkaren säger att det är ett jobb jag behöver, är det säkert så.

Dagen efter kontaktade jag några personer i mitt nätverk och dagen därpå fick jag möjlighet att provjobba som receptionist på ett hotell. Men när jag kom dit hade jag otroligt svårt att ta in all information. Jag förstod inte instruktionerna och panikkänslan i kroppen spred sig och det svartnade för ögonen. Jag försökte ta mig i kragen för att klara av dagen. Strax efter att jag hade fullgjort mitt arbetspass började jag gråta utanför hotellentrén.

Därefter åkte jag hem och låg och grät resten av kvällen. Det var i samband med det som jag fick jag min första panikångestattack. Då vet jag att min pojkvän reagerade och sa: "Att så här ska du inte må av ett jobb" och jag insåg att han hade rätt. Dagen efter ringde jag hotellet och sa att det inte kommer fungera för mig. Jag ringde också min psykolog för att berätta att jag provjobbat på ett hotell en dag. Hon tyckte inte det var ett bra beslut och berättade för mig: "Att den dagen du väljer att börja arbetsträna igen, då ska det inte vara på ett stressfyllt jobb där du känner att du gör fel”.

Jag och min kille kom överens om att jag inte skulle tänka på jobb de kommande tre månaderna (juni-augusti), trots att jag inte fick någon sjukpenning från Försäkringskassan. De tyckte tydligen inte att jag var tillräckligt sjuk men jag orkade inte överklaga. Hade både intyg från läkare och hade försökt förklara mitt mående, men de sa bestämt nej.

Första tiden av min sjukdomsperiod sov jag bara. Jag fick ofta panik när min kille var tvungen att gå till jobbet, men han ringde mig ett par gånger under dagen för att kolla hur jag mådde. Dagarna gick och jag orkade inte att göra någonting speciellt. Så fort jag kollade på en serie somnade jag. Kroppen var totalt utslagen. Att sova mig igenom dagarna var ett sätt för mig att låta tiden gå. Jag ville bara slippa ångesten och känslan att vara ensam och misslyckad. Jag trodde att det var mitt fel att jag hade hamnat här. Att jag fick skylla mig själv för jag upplevde aldrig att jag fick något stöd från samhället.

Efter ungefär tre månader hemma, i mitten på augusti, fick jag nys om en deltidstjänst som butiksbiträde på Mall Of Scandinavia. Det var ett snällt jobb som inte var prestationsinriktat och det var precis det jag behövde. Jag bestämde mig för att börja där, då jag började att må bättre.


Vilket typ av stöd fick du från din omgivning?
Jag fick jättebra hjälp av min familj. Min lillasyster följde med mig på flera läkarbesök för att kunna prata åt mig. Jag upplevde det som att det var svårt att förstå vad som hände och vad jag kände under min utmattning och därför var det skönt att ha med någon som kunde vara rationell och tydlig. Min pojkvän hjälpte mig med allt i hemmet, städning, matlagning och alla inköp. Han var min klippa och han ifrågasatte aldrig mitt dagliga mående. Jag hade väldigt mycket ångest den här perioden och hade aldrig klarat det själv.

När accepterade du din sjukdom?
Jag kommer inte exakt ihåg när, men någonstans under mitten av sommaren när min kille hade semester. Då åkte vi ut till hans landställe och bosatte oss där i några veckor. Dagarna där var oplanerade och vi gjorde det som föll oss i smaken. Läste, kollade serier och åt mat. Vi gjorde bara mysiga saker. Jag tror att det var då jag kände att jag behövde sluta vara arg och besviken och bli sams med mig själv. Men det var svårt och det fanns dagar då jag önskade att jag hade fått en annan sjukdom, som kunde behandlas av läkare. Men idag vet jag att acceptans är det enda som gör att man släpps fri.

Hur fann du glädje i livet under din sjukdomsperiod?
Ska jag vara helt ärlig, fanns det inte så mycket glädje under den perioden. Jag fick typ acceptera att det inte kommer vara kul. Jag var också öppen mot mina vänner att jag inte orkade ses på middagar och födelsedagsfester.

Min glädje i livet just då var att umgås med min pojkvän och min hund. Att försöka uppskatta de små sakerna i livet. Jag ska inte säga att det var kul men det kunde kännas bra att bara sitta på vår terass och kolla film eller leka med vår hund. Kände inte genuin glädje förrän i september och det var såklart en stor sorg. Att inte känna någonting speciellt var tungt.


Hur har utmattningen förändrat dig som person, nu när du kommit ur den värsta fasen?
På många sätt. Det var verkligen det värsta och samtidigt det bästa som kunde hända mig. Hade det inte hänt då hade det garanterat smällt senare. Under lång tid tryckte jag undan mina signaler och har verkligen insett hur viktigt det är att lyssna på mig själv. Det är svårt. Jag trodde att jag lyssnade på mig själv och var sann mot mig själv. Men jag gjorde väldigt mycket för andra. Jag har också fått perspektiv på livet, att det inte är enkelt. Bara för att du jobbar jävligt hårt kommer du inte automatiskt att nå precis det du vill. Du måste vara ödmjuk inför livet och att det är inte alltid så lätt.

Jag har också vågat anamma de lite mer flummiga delarna i livet såsom mindfulness och yoga, för att nämna några. I den branschen jag var i tidigare, var det mycket fokus på after works. Att man skulle dricka och festa. Jag har insett att det inte är jag. Självklart uppskattar jag fortfarande att umgås med människor men inte under de omständigheterna. Jag får inte ut någonting utav det. Genom att lyssna på mig själv har jag lärt mig att göra saker som jag mår bra av och skita i andra.

Jag tror också det är viktigt att våga ta små steg. Att inte se det som att har jag inte lyckats imorgon, kan jag skita i det. Allting man gör lär man sig någonting av. Våga vara nyfiken på vad nästa dag har att ge, istället för att känna att du inte kommer någonstans. Det tänkesättet jobbar jag mest med nu.


Hur ser din livssituation ut nu?
I maj 2018 slutade jag på mitt butiksjobb som jag har haft i 9 månader, för att satsa på att starta upp ett eget företag. Jag har alltid haft en dröm att bygga ett eget bolag och köra min grej, så det är det jag håller på med just nu. Det blev så tydligt att jag i och med min utmattningsdepression, vill hjälpa andra människor. På mitt sätt. Jag insåg också att det skulle vara svårt att kombinera ett butiksjobb och samtidigt ha energi över till att starta eget. Därför bestämde jag mig för att stänga den dörren och chansa. Just nu försöker jag tänka i små steg. Jag har så lätt att tänka ”det är dit jag vill komma”, men då är också risken stor att jag faller tillbaka i gamla mönster.

Hur lägger du upp dina dagar för att ta hand om din energi?
När jag slutade på butiksjobbet var det många kollegor som bara: "Åh vad nice att du ska starta eget", men två veckor efter var jag helt slut. Jag sover fortfarande väldigt mycket. Värmen har också gjort att jag inte orkar lika mycket. Min mamma påminde mig nyligen om att jag försöka ska släppa 8-17- tänket. Just nu försöker jag känna efter hur jag fungerar bäst. Tillexempel kanske jag endast ska jobba förmiddagar eller tre gånger i veckan. Självklart känner jag lite prestationsångest då jag ser hur alla andra gör. De springer på det ena och det andra, medan jag måste vila efter ett möte. Men samtidigt är det MITT sätt att bygga bolag.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Foto: Clara Löfvenhamn Foto: Clara Löfvenhamn

Om dagens profil
Victoria har träffat 33-åriga ledarskapsprofilen Clara Löfvenhamn. Grundare av Bossbloggen och egen företagare inom ledarskapsbranschen. Hon beskriver sig själv som en före detta arbetsnarkoman som har ett brinnande intresse för ledarskap, hennes hjärtefråga. Vad är egentligen ett bra ledarskap och ett hållbart arbetsliv? Det är några av frågorna som hon engagerat pratar om på sin blogg.

Som 28 åring fick Clara världens chans. Hon jobbade heltid och studerade journalistik samtidigt som hon fick sin drömpraktik på tidningen Chef. Äntligen, tänkte hon. Clara har alltid jobbat hårt och haft drömmar om att få jobba med ledarskap. När hon yppade visionen för sin omgivning, var det inte enbart positiva glädjerop. ”Hur ska du kunna jobba med det? Du behöver ha minst 20 års erfarenhet som chef!”, fick hon höra. Clara var envis och lät inte dessa kommentarer stoppa henne. Hon planerade att ta sin journalistexamen och jobba deltid samtidigt som hon skulle frilansa. Hennes planer fick dock läggas på is då hon gick in i väggen och fick en utmattningsdepression.

Berätta om din utmattningsresa. När blev du sjuk?
Min utmattningensresa har inte varit optimal. Jag gick in i väggen 1,5 år innan jag fick diagnosen utmattningsdepression. Envis om jag är, fortsatte jag att kämpa mig igenom studier och jobb, innan jag blev sjukskriven. Så ska det absolut inte vara. Är du sjuk ska du bli sjukskriven direkt.

När jag gick in i väggen brakade min tillvaro samman på en och samma gång, både på det privata planet och kroppsligt. Jag hade migrän 5-6 dagar per vecka. Det var som att jag var full och inte kunde gå rakt. Jag blev hänvisad till att göra en migränutredning men det var lång väntetid (cirka ett halvår) och samtidigt misstänkte läkarna att jag hade en hjärntumör. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt. Ovissheten över att inte veta vad min huvudvärk berodde på var olidlig.

Jag fortsatte att kämpa på och kravlade mig till skolan, trots att jag inte mådde bra. Jag minns att svetten rann och pulsen blev hög, när jag skulle klä på mig. Påväg ut i hallen spydde jag. Andfådd och trött pallrade jag mig ändå till skolan.

1,5 år efter att jag hade blivit sjuk, tagit min examen, gjort min praktik och avslutat mitt examensarbete. Då blev jag sjukskriven några månader. Jag började arbetsträna på 25% vilket jag gjorde i cirka 7 månader, därefter trappade jag upp till 50%. Jag hann endast jobba tre veckor på halvtid innan Försäkringskassan tyckte att det var dags att trappa upp ytterligare ett steg. Men totalt tog det nästan två år innan jag jobbade heltid igen. Kommunikationen och stödet från FK är en historia för sig och tur nog är det just det, historia!

Hur hanterade du de dagar som var tyngst och mörkast?
Utbildningen var mitt ljus i mitt mörkret då och det fick mig att gå upp ur sängen. Det var skönt att få vara social och ha lite kul och skolan tillfredsställde mina grundläggande behov. Jag ska inte säga att det var bra för jag var ju sjuk och borde egentligen varit sjukskriven, men just då var det nyttigt att distrahera mig med något som jag tyckte var kul. Är det något som irriterar mig är det att få höra att som sjukskriven ska du inte ha kul, du ska helst lida. Det är galet, för det är när man mår som sämst som man verkligen behöver glädjeämnen.

Jag vet att jag är en hyperaktiv person och jag får lov att vara det. Bara jag vilar. Min optimala livssituation består av jobb, skola och något eget projekt. Då får jag en bra balans från de olika världarna. Tyvärr har jag ofta fått skämmas för just det och har fått höra en del kommentarer som ”Inte konstigt att du går in i väggen när du gör allt det”: Men för mig var inte mängden jobb den största anledningen till jag blev sjuk, utan att jag arbetade under väldigt dåliga förhållanden. Sex dagar i veckan. Jag slutade umgås med mina vänner, skippade träningen och ja, det gjorde mig sjuk. Tillslut blev det mer och mer och jag blev mer ineffektiv och trött.

Vad gjorde du för att acceptera din sjukdom?
Jag hade inget val. Min kropp var helt slut och ville bara sova och jag sov största delen av dygnet. Jag har fått höra i efterhand av både min familj och vänner att jag såg ut som ett lik den perioden. Jag var en vandrande zombie. Så det vara inte så mycket att acceptera, jag hade inget annat val än att sova.

Vad har du lärt dig från din utmatttningsjukdom?
Jag har lärt mig två stora livsläxor. Först och främst har jag verkligen förstått att livet inte går ut på att jobba. Den andra insikten jag har fått är att det spelar ingen roll vad jag gör eller jobbar med, mina nära och kära kommer älska mig oavsett. Dessa två lärdomar har förändrat hela mitt liv och min syn på vad som är viktigt i livet. Det är jag väldigt tacksam för.

VIlka åtgärder har du fått vidta för att inte trilla dit igen?
Jag gör helt annorlunda från det jag gjorde förut. Det är en bra utgångspunkt, tycker jag. Om något känns jobbigt i magen, är det förmodligen nyttigt för dig. När det känns jobbigt att ta den där pausen, är det förmodligen precis det du behöver. Behöver du sova, sov. Är du hungrig, ät.

Mina andra tips handlar om att inte jobba för mycket. Gör mindre än du tänker och vill. Prioritera din fritid högre än ditt jobb. Om du inte orkar umgås med din familj eller partner, vad är poängen då? Då är du tillbaka där du en gång befunnit dig. Känner du det så måste du återigen börja prioritera annorlunda. För mig går inte livet längre ut på att jobba. Det gör det inte för någon av oss, tror jag.

Jag jobbar också ständigt med att ha en rimlig arbetsbelastning. För mig är det inte rimligt att ha en fullspäckad dag. Jag brukar alltid försöka skapa en så stressfri dag som möjligt, genom att lägga in luft mellan varje ”aktivitet”. Så gott som det går. Exempelvis; har jag haft en föreläsning då är det en vilodag som gäller därefter.

Ett annat tips är att skaffa sig en fartkamera, en person som hjälper dig att hålla ett öga på dig. Lämpligast är om det är din chef. Har man inte möjlighet till det, kan du fråga en kollega eller ditt fackliga ombud. Då jag driver eget är min fästman mitt fackliga ombud i mitt företag. Hans jobb är att skydda mig som medarbetare och förhindra att jag går in i det där mekaniska-tänket. Då kan han gå in och försöka bryta det. Så mitt tips, teama upp dig med någon som kan ha lite koll på dig!

Hur kan du flagga/be om hjälp i tid när du inte mår bra?
Som chef är det viktigt att förstå att det inte alltid är de medarbetarna som säger ifrån och markerar som är närmst att gå in i väggen. Tvärtom är det ofta de som är tysta, fixar allting och bara tar på sig mer och mer jobb.

Först och främst är det viktigt att ha med sig att du inte behöver lämna ut dig själv helt och hållet. Men ju ärligare du är mot din chef, desto bättre. Om chefen inte hörsammar ditt rop på hjälp, då säger det mer om chefen än om dig. Börja med att boka in ett möte tillsammans med din chef. där ni kan prata i lugn och ro. Berätta för hen om vad som känns jobbigt. Är det någon särskilt uppgift som gör att du känner dig stressad? Eller är det otydligt med vilka förväntningar som gäller? Självklart är det inte alltid så lätt att veta.

Men försök att fundera lite kring vad det är som känns jobbigt innan ditt möte. Det blir också enklare för chefen att resonera och starta en dialog samt ta action, om du vet vad som skaver. Och kom ihåg att du inte behöver ha alla svar eller en lösning på problemet. Upplever du att din chef inte ger dig den respons du behöver, gå då till din chefs chef eller HR. Det brukar funka. Och nyttja facket! Det är deras jobb är att hjälpa till i sådana här frågor och ta till vara på dina och dina kollegors intressen.

Får du trots detta inte gehör. Det beror ju lite på vilken typ av situation det är, bör du överväga om du kanske ska söka dig där ifrån. Då är det någonting som inte står rätt till. Ett bra tillvägagångssätt för att få en överblick av vad som fungerar bra och mindre bra, är att upprätta en för-och nackdel-lista med ditt jobb.

Hur vågade du ta steget att starta eget och säga upp dig?
Under rehabiliteringen, när jag arbetstränade på 75% började jag få tillbaka livsgnistan. Jag hade fortfarande en dröm om att frilansa men kom i stället på idén att starta bloggen. Men jag valde att vänta med att lansera den tills jag var tillräckligt ”frisk” och var upp på heltid. Det höll jag mig till. Det är så lätt att när man kommer på en bra idé, att köra på. Efter 9 månader var jag redo, då lanserade jag den. Under denna perioden hade jag arbetat heltid i snart 4 månader.

Jag har nu haft bloggen sedan juni 2016 och den fick en flygande start och jag fick så otroligt mycket fin feedback om den. Det var många som skrev att blogginläggen hade gjort att de vågade söka det där chefsjobbet eller hade olika frågor om chefer och ledarskap.

När jag sa upp mig, så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade en uppsägningstid på 2 månader och under den tiden funderade jag mycket. Det är väldigt tufft att kasta sig ut när man är skör, men jag litade på mig själv. Idag ångrar jag inte ett dugg att jag hoppade rakt ut. Men samtidigt ska du också veta vad det innebär, innan du tar ett sådant beslut. Som utmattad och att starta eget, det är en tuff kombination. Men det var rätt för mig. Jag tycker det är viktigt att man har en plan. För det tar bokstavlig talat, jäkligt lång tid att dra igång ett företag. Du måste ha kunder, ett nätverk och ha förmågan att driva din business kontinuerligt och konsekvent. Det tar på krafterna.

Hur påverkar utmattningen dig idag?
Jag har väldigt dålig uthållighet. Mina energidepåer förbränns väldigt snabbt. Där finns inget extra batteri att bränna längre. För mig har fysisk ansträngning varit en stor utmaning att hantera. Jag hade träningsförbud under hela min utmattningsperiod för min kropp stängdes helt enkelt ner.

Idag får jag fortfarande migrän när jag överanstränger mig. Är känslig för ljus och ljud. Jag har också fortfarande ett stort sömnbehov. Ja det kanske låter deppigt, men jag tror att man kan bli helt frisk. Jag är en obotlig optimist. Otroligt nog verkar jag vara en av dem som faktiskt kan bli frisk och det är jag extremt tacksam över. Däremot har inte alla den turen. Vissa får hjärnblödningar och stroke som faktiskt begränsar en fysiskt och det ska inte förringas att det är långt i från alla som blir friska.
Jag ångrar att jag inte stoppade direkt när jag kände att jag mådde dåligt.

Det är så viktigt att försöka stoppa i tid, innan det går för långt. För det tar så sjukt lång tid att bli bättre från utmattning. Men summan av kardemumman, jag är inte frisk idag men är på god väg.

Vad tror du krävs för att motverka utmattningsproblematiken?
Att varje företag jobbar proaktivt med att förebygga stress. Börja med att se över arbetsmiljön på företaget. Det handlar inte enbart om att ha tjusiga dokument, utan att faktiskt bry sig om människorna i organisationen. Alla är vi bara människor.

Våga vara mänsklig och som chef och som medarbetare, ha rimliga förväntningar. Är det rimligt att alla måste prestera 120% av sin kapacitet och energinivå året om? Nej, det är det inte för någon. Jag ser att det ideala läget är att vi jobbar 100 %, men att varje medarbetare har en belastning runt 80%, alltså energin som går åt. Då har du energi kvar att nyttja, den dag de skiter sig. Ja det kan svida som företag, om man har krav på lönsamhet och avkastning. Men vill man göra det här på ett år eller 10 år? Frågan är hur långsiktigt man ser det.

Ta ditt ansvar som arbetsgivare. Skygglappar är otroligt bekvämt men inte så hållbart. Livet är inte alltid bekvämt och som arbetsgivare har du en skyldighet att ta stress på allvar. Får du nys om att någon i organisationen mår dåligt då ska man göra allt man kan. Det är också viktigt att du som chef vågar ta hjälp. För ensam är inte starkast. Ta hjälp av arbetsterapeut, sjukgymnast, naprapat, Försäkringskassan, psykolog. Ja, du behöver vara ett helt team som hjälps och driver processen framåt.

Tyvärr så är det 9 av 10 fall, individen som får dra det största lasset. Mitt tips till dig som individ; be din närhet om hjälp. Finns det någon som kan hjälpa dig i processen? Använd ditt sociala skyddsnät. Det är inte rimligt att en person ska göra allt. Det gäller även dig som chef.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Foto: Alexandra Swärm Foto: Alexandra Swärm

Hur jag hamnade här, i utmattningsdepression kan vi ta en annan gång. Istället tänker jag berätta för er om hur jag med hjälp av löpträning tog mig tillbaka.

Att må bra handlar för mig om ett tillstånd, där jag känner harmoni i kroppen. Ett lugn i alla kroppens delar och där hjärnan är fri från tankar som far fram och tillbaka, åt höger och vänster, upp och ner, likt en berg- och dalbana. Att få uppleva harmoni har varit min drivkraft genom hela min sjukdomsperiod. Det svåra för mig har under många år varit att komma just dit, att uppnå min önskan om att må bra. Under min sjukdomsperiod med utmattningsdepression, har jag ständigt tänkt att det är ett ouppnåeligt mål. Och många i min omgivning har ifrågasatt och sagt att jag har alldeles för höga krav på livet.

Kommentarer som att ”livet är tufft”, ”alla känner så ibland”, ”det är en livskris och ska gås igenom” har haglat över mig. Jag inser nu i efterhand att jag inte blivit tagen på allvar. Jag menar, det kan ju inte på fullaste allvar vara helt normalt att under flera perioder i flera års tid vakna på nätterna med panikångestattacker, att dagligen ha tvångstankar och vara konstant nära till gråt. Att ständigt vara trött och omotiverad, att inte orka träna eller träffa vänner. Nej, det är inte helt normalt. Punkt.

Nu när jag ser tillbaka på hela min sjukdomsperiod, när jag inte befinner mig mitt i det, så inser jag ju att min önskan med livet inte var ouppnåeligt. Det betyder inte att livet alltid är tio poäng och att man ständigt går runt med ett leende på läpparna. Men målet med att känna harmoni är möjligt. Det vet jag nu.

Med hjälp av löpträningen tog jag mig framåt och fick tillbaka både livsglädjen och orken igen. Jag tänker inte påstå att det gjorde mig frisk. Det var flera faktorer som bidrog till det men jag är ganska säker på att löpningen påskyndade min väg framåt avsevärt. När jag var som sjukast hade jag egentligen inte ork till någonting men jag bestämde mig väldigt snabbt för att prioritera de saker i mitt liv som skulle hjälpa mig att må bättre. Tröskeln till att börja springa igen var för mig ganska låg eftersom jag sprungit sedan barnsben. Det var en naturlig del av mitt liv innan jag blev sjuk.

Jag visste redan innan hur bra jag mådde av löpning så det var ett självklart val att prioritera in träning så fort jag orkade gå ut. Till en början gick jag promenader och växlade det med att jogga några hundra meter. Ju fler dagar som gick desto längre sträckor orkade jag springa. Utan att jag visste ordet av sprang jag hela rundor på flera kilometer och växlade distanspass med intervall- och backpass. Löpningen blev mitt sätt att hämta energi. När jag var som sjukast var jag rädd att träningen skulle ta för mycket energi, att det inte skulle vara värt det och det hände flera gånger att jag kom hem och inte orkade göra något mer den dagen. Trots det var jag fast besluten om att motion skulle göra mig frisk.

Jag valde bort antidepressiva mediciner trots min läkares rekommendationer (eller jo, jag provade efter mycket tjat från sjukvården i några månader men fick sådan ångest att jag slutade).

Min medicin kom att bli löpningen och det intressanta är att forskningen nu visar att konditionsträning stärker vår hjärna och att det i teorin kan fungera lika bra som antidepressiv medicin. Jag kan nu i efterhand skriva under på det men värderar det inte som bättre eller sämre än någon annan lösning.

Idag upplever jag harmoni och löpningen har fått en större mening än tidigare. Jag springer för att må bra och för att det ger mig energi och lust till livet. Jag springer sällan tävlingar eller tränar för att prestera utan låter känslan styra, ALLTID. Jag älskar löpning och jag älskar livet!

Skrivet av: Alexandra Swärm
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Stress, livspussel

Vi är många som är drivna. Som är duktiga, och som vill vara det. Som vill åstadkomma storverk i allt vi tar oss för. Good enough duger inte längre, vi ska alltid överträffa oss själva. Och sällan tänker vi på att vi ofta får betala priset därefter - på ett eller annat sätt.

Jag brukar tänka tillbaka på för några år sedan när jag var student och hade 25-timmars dygn, precis som jag tror att många andra studenter har. Jag pluggade 100%, jobbade mellan 50-75% och gjorde ändå väldigt sällan avkall på att träna, umgås med vänner och gå på roliga evenemang. Samtidigt strävade jag alltid efter att hitta ytterligare något att lägga till i min kalender eller på min att-göra-lista. För att vara sysselsatt var mitt prio-1, varje dag var alltid fullbokad och jag gillade att ha det så.

Ibland när jag var på jobbet stannade jag kvar flera timmar efter att jag slutat, för att göra i ordning lite extra eller bli klar med ett specifikt projekt i förtid. Utan att få något extra betalt. Jag gjorde detta dels för att jag inte kunde lämna något som inte var perfekt, och dels för att jag hade en föreställning om att sånt arbete alltid lönar sig i längden. Men nu vet jag hur fel jag hade fel då, sånt arbete lönar sig aldrig i längden. 

Jag fick en föraning om det en ledig lördag, som jag minns så väl. Efter flera månader av fullbokade dagar, högt tempo och tvära kast, hade jag plötsligt en ledig lördag i juni. Så härligt! En ledig dag, inget bokat. Vad ska jag göra då? Dagen förblev obokad, och när jag väl vaknade den där dagen så kunde jag inte stiga upp ur sängen. Jag spenderade hela dagen med att vara ensam hemma och gråta. Jag grät för att jag hade ångest över att jag inte tog till vara på dagen, och jag grät för att jag var för trött i kropp och huvud för att ta tag i saken och hitta på något. Jag längtade till dagen efter då jag skulle åka och jobba igen. Och sen fortsatte det av bara farten, som vanligt.

Året därpå kom sjukdomarna. Ja, det var flera sjukdomar. Alla möjliga olika, oftast svårdiagnostiserade och ovanliga sjukdomar. Det kunde variera både dag- och veckovis med hur jag mådde och vilka symptom jag hade.
 

"Jag var säker på att jag var allvarligt sjuk men att läkarna inte tog tillräckligt med prover. Jag fick söka akut två gånger, och såg alltid till att vara nära ett sjukhus ifall jag plötsligt skulle kollapsa."


Tillslut träffade jag äntligen en läkare som tog mig på allvar och gjorde en grundlig undersökning, och jag var så lättad att jag äntligen skulle få min diagnos. Även om den skulle innebära en dödsdom så skulle det bli så skönt att få veta vad det var för fel på mig. Givetvis var jag inte sjuk. I alla fall inte på det sättet jag trodde. Diagnosen var ”nära utbrändhet” och läkarens lugna men bestämda ord tänker jag på än idag ”du måste bli bättre på att hand om dig själv”.

Många saker har förändrats för mig sen den tiden, dels jag som person, men även mitt förhållningssätt till jobb och aktiviteter omkring mig. Jag har fått nya erfarenheter och lärt mig att värdera annorlunda. Jag vill fortfarande prestera och göra mitt bästa, och jag tycker inte alls att det är något fel med att vilja göra det. Men jag tycker att man ska kunna jobba hårt utefter egen förmåga, prestera och åstadkomma det man vill utan att man ska behöva få ångest eller bli sjuk av det. Saker händer, livet händer, och vi har alla olika förutsättningar att hantera det.

Därför tycker jag att vi måste bli bättre på att prata om det prestationssamhället vi lever i. Och hur osunt det faktiskt är att lägga prestige i hur mycket man har på sitt fat. Vi är många som lever med ett tankesätt att ”den som jobbar mest vinner”, och det stämmer inte. Den som jobbar mest förlorar, anser jag. Man förlorar delar av sig själv, som energi, chans till återhämtning, sömn, umgänge med familj och vänner, chanser att upptäcka världen omkring. I värsta fall förlorar man sin hälsa och sitt välmående.

Arbetsgivarna bär ett stort ansvar i frågan och många gör sitt bästa för att utveckla rutiner och skapa en arbetsmiljö som ska förebygga problemen. Men när det kommer till den enskilde individens förhållningssätt tror jag att vi som kollegor och vänner kan bidra mycket för att undvika utbrändhet. För visst är det så att när en person väl når utmattning så blir den närmsta omgivningen sällan förvånade - de har ju följt personens väg dit. Så, kollegor och vänner, kan vi inte hjälpas åt nu? Kan vi inte fråga varandra hur vi mår oftare? Kan vi försöka läsa mellan raderna? Kan vi se i vår väns ögon att personen alltid är trött och att den sällan vill hitta på något längre? Eller kan vi notera att vår kollega alltid stressar runt med rosiga kinder, och aldrig tycks ta en paus? Kan vi bara prata öppet med varandra om vart vägen kan bära om vi inte tar hand om oss själva? Vi vill alla göra ett bra jobb och prestera men har vi kanske, bara kanske, satt lite för höga krav på oss själva?

Jag sitter inte på alla svaren, men jag tror att om vi blir mer öppna med dessa frågor så kommer vi kunna lösa en hel del på vägen. Jag hoppas att vi alla, tillsammans med våra arbetsgivare, kan hjälpas åt för att vi alla ska kunna finna vår balans i livet. För jag tycker helt enkelt inte att man ska behöva välja mellan sin karriär och sin hälsa.

Skrivet av: Sandra Adamsson
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Foto: Victoria Särvegård Foto: Victoria Särvegård

Arbetsträning: dags att ta klivet in i arbetslivet igen?
Jag har nyligen gått in i en ny utmattningsfas och påbörjat min arbetsträning. Det känns både läskigt och tufft, eftersom det är ett stort steg att gå från en heltidssjukskrivning till 25% arbetsträning. Du som är utmattad känner säkert igen dig, att det enda man vill är att börja jobba igen och få vara en del av ett sammanhang. Men jag är rädd. Jag litar inte på min kropp längre. Den är oförutsägbar. Hur vet jag när det är dags att testa mina gränser? Kommer allting jag har byggt upp att rasera, så fort jag tar första klivet in på arbetsplatsen? Kommer kroppen att orka eller riskerar jag att bli sämre igen? Hur undviker jag att falla tillbaka i samma hjulspår och beteende?

Ja, frågorna är många och osäkerheten inför en återgång är stor. I alla fall för mig. Kanske väljer du att arbetsträna på samma arbetsplats som tidigare eller någon helt ny. Oavsett hur det ser ut för dig, är det en stor förändring och belastning för kroppen. Det är oerhört individuellt, när det är dags att ta steget in i arbetslivet (om det ens är möjligt?). Men en sak är säker, för att det överhuvudtaget ska vara aktuellt att testa dina vingar, behöver du ha fler bra utmattningsdagar än dåliga. Några symptom kanske har minskat eller helt försvunnit? Kanske har du byggt upp en liten energibuffert? Kom ihåg - du vet bäst!

Jag har sammanställt några funderingar som du kan ha med dig till mötet med din arbetsgivare:

Du är inte frisk när du börjar arbetsträna
Det är viktigt att se återgången som en träning, för det är exakt vad det är. Du är INTE frisk från utmattning när du börjar arbetsträna. Det är väldigt viktigt att ha med sig och att arbetsgivaren klart och tydligt förstår det. Syftet med träningen är att du ska rehabilitera dig, förändra ditt beteende och öva på att förhålla dig till arbetet annorlunda, jämfört med tidigare. När du börjar arbetsträna så utsätter du också din kropp och hjärna för stimulans. Hur reagerar den på arbetsuppgifterna, arbetsmiljön och arbetslivet? Det är svårt att veta om du inte testar.

Förväntningar
Be arbetsgivaren att tydligt förklara vilka förväntningar som finns på dig. Fundera också igenom vad du har förväntningar och förmedla dessa. Exempelvis; att du kommer gå hem, om du har en dålig utmattningsdag. På så sätt minimera du ångesten om det skulle hända, vilket det säkert kommer att göra.

Arbetstider
Det är viktigt att prata om hur upptrappningen kommer att se ut. I början är det rimligt att börja i en mycket långsam takt. Kanske är 25 % en bra början för dig eller så är det för mycket? Du kan också komma överens med arbetsgivaren att du arbetstränar fyra dagar och är ledig en dag i veckan. Förankra med arbetsgivaren vilka tider du gärna ser att du är på plats. Vad passar din vardag och din energinivå bäst?

Kommunikationen med arbetsplatsen
Det är viktigt att din chef informerar dina kollegor och eventuella kunder som berörs av din återgång, att du kommer börja arbetsträna. Klargör vad du tycker är viktigt att förmedla, så att du kan känna dig trygg när du väl börjar.

Arbetsuppgifter
Vad ska du göra för uppgift när du är på plats? Jag rekommenderar inte något som är kopplat till deadline eller prestationskrav. Så kravlöst som möjligt. Att komma tillbaka till en arbetsplats och träffa kollegor, kan bara det vara övermäktigt. För mig var att öppna datorn och befinna mig i ett jobbsammanhang, överväldigande.

Uppföljning och stöd
Finns där någon på arbetsplatsen som kan följa upp din arbetsträning. Naturligt är att chefen gör det. Men i mitt fall har jag ingen chef som sitter på samma kontor som mig, därför har jag valt att ta den diskussionen med min KBT-terapeut.

Be om betänketid
Efter att du har haft mötet med din arbetsgivare, be att få smälta informationen och återkomma med hur allting känns. Jag tyckte det var svårt att ta ett beslut där och då, om och när jag skulle komma tillbaka. Jag har som vana sedan tidigare att vara positiv och köra på, trots att känslorna kanske säger något annat. Det är viktigt att ge sig själv tid och se mötet som ett informationstillfälle, där du samlar in underlag för att sedan ta ställning till vad du känner och orkar.

Skrivet av: Victoria Särvegård

Foto: Anna Johansson Foto: Anna Johansson

Om dagens gäst
Anna heter jag och jag har passion för din utveckling. Jag hjälper människor och företag med ämnen inom ledarskap och hälsa. Företag kan anlita mig om de vill börja arbeta hälsofrämjande. Att jobba hälsofrämjande innebär att vi tittar på friskfaktorer; vad är det som gör människor friska på arbetet och faktiskt får ökad hälsa genom att arbeta.

Du som privatperson kan kontakta mig om du är intresserad av att utveckla ditt självledarskap genom coachning. Är du intresserad har jag två olika hemsidor: http://www.healthpromotingmanagement.se/ och http://www.ledarskaphalsa.com/
Eller så följer du mig på Instagram, där får du mycket inspiration och tips. Just nu har jag tema #verktygförlycka och den 15 april startar mitt tema #mindfulness.

Arbete är en hälsofaktor
Först och främst, att ha ett arbete är generellt en hälsofaktor. Arbete kan hjälpa oss att känna mening i vardagen och kan hjälpa oss att ha en strukturerad vardag. I ditt fall, som har varit sjukskriven för utmattning har något hänt. Någonting har gjort att du har levt/arbetat utöver dina resurser under för lång tid. När du är påväg tillbaka från en sjukskrivning som är utmattningsrelaterad är det därför viktigt att vara vaksam på att du jobbar utifrån en ansträngningsnivå som dina resurser håller för. I det här inlägget ger jag tips på vad du kan tänka på när du är påväg tillbaka efter en utmattning. Stora krav med för få resurser leder till utmattning

Krav-och kontrollmodellen
Det finns en välkänd, vedertagen modell inom stressforskning som är bra att ha i bakhuvudet för att förstå varför en utmattning kan ha skett. Den heter Krav-kontrollmodellen och introducerades av Robert Karasek som är arbetsmiljöforskare. Kort går modellen ut på om du har höga krav på jobbet så behöver du också ha tillräckligt med resurser (ex tid, lokal, pengar, befogenhet) och tillräckligt med stöd för att klara av dina krav. Om du har höga krav, men inte så mycket resurser och stöd kommer du till slut att bli sjuk.

När du är påväg tillbaka från en sjukskrivning som är utmattningsrelaterad föreslår jag att du kommer tillbaka till en situation som har låga krav och mycket kontroll samt stöd. I takt med att du känner dig bättre så ökar ni tillsammans på dina krav i lugn takt.
Vill du läsa mer om modellen hittar du mer info här.

Faktorer att ha koll på för att undvika utmattning igen
Det finns en rad faktorer som kan leda till en ohälsosam psykisk belastning. Exempelvis:

  • Att du inte känner kontroll över ditt eget arbete
  • Att du inte vet vad som förväntas av dig och din roll
  • Att du inte känner att du får uppskattning för ditt jobb
  • Mycket förändringar på kort tid
  • Mycket konflikter och kränkningar i arbetsgruppen
  • Att du jobbar mycket ensam
  • För att du ska må bra så behöver du, tillsammans med din arbetsgivare och din arbetsgrupp därmed:
  • Känna att du har stor kontroll över ditt arbete – detta är mycket viktigt när du är påväg tillbaka från en sjukskrivning för utmattning.
  • Innan du kommer ska det vara väldigt klart vad som förväntas av dig en tid framöver. Känner du dig osäker så behöver du fråga! Gärna många gånger, du ska verkligen känna dig trygg i att veta vad som förväntas av dig den första tiden.
  • Be din chef om mycket feedback. Du kommer att behöva mer bekräftelse och känna att du blir sedd till en början. Stödet från kollegor och chef är så viktigt!
  • Gör en tydlig plan innan du går tillbaka så du vet i vilken takt det är tänkt att du ska trappa upp. Du ska veta vad du ska göra de första månaderna. Det ska kännas tryggt helt enkelt.
  • Om det finns mycket kränkningar och konflikter i din arbetsgrupp är detta definitivt någonting som ni behöver arbeta med. Det är såklart inte ditt ansvar, det är din chefs uppgift att ta tag i detta. Ditt ansvar är dock att upplysa och göra din chef medveten om vilka konflikter som finns.

Det här kan du göra utanför jobbet för att undvika utmattning igen:
  1. Fortsätt att prioritera din återhämtning. Var noga med sömn, kost och motion.
  2. Lyssna inåt och ta dina signaler på allvar. Tycker du att det går för snabbt med att komma tillbaka så behöver du föra en dialog med din chef och Försäkringskassan. Risken med att komma tillbaka för snabbt och med fel förutsättningar är att du snart blir sjukskriven igen.
  3. Våga uttrycka vad du behöver och ta hand om dig själv!

Skrivet av: Anna Johansson 
Publicerat av: Victoria Särvegård 
Foto: Nathalie Johansson Foto: Nathalie Johansson

Om dagens gäst 
Endast 20 år gammal fick Nathalie Johansson diagnosen utmattningssyndrom. Idag är hon snart 22 år fyllda och jobbar inom matvaruhandeln som ansvarig för ostavdelningen. I detta gästinlägg berättar hon om hur det är att drabbas av stressrelaterad ohälsa i ung ålder.

Min uppväxt och min utmattningsresa
Min stressproblematik tog sin början i en alldeles för tidig ålder, någon gång i mellanstadiet. Men det skulle dröja flera år innan jag fick diagnosen utmattningssyndrom på papper, och blev riktigt sjuk. Jag har alltid varit en tjej med höga ambitioner och prestationskrav på mig själv. Att ha kontroll, ordning samt att ta ansvar, har varit en naturlig del av min personlighet. Samtidigt har jag som barn haft dålig självkänsla och burit på en omedveten oro och ångest inom mig.

Vid 20-års ålder tog det fart ordentligt. Jag tränade mycket, både fotboll, gym och löpning. Trots en hög träningsfrekvens hade jag under en längre tid känt mig svag i kroppen, på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Det infann sig en konstant trötthetskänsla som jag inte kunde sova bort och som i sin tur gjorde mig otroligt labil. Känslan av att ingenting var kul gjorde sig påmind obehagligt ofta och min menstruation uteblev dessutom. Under samma period fick jag även stressutslag på kroppen och i ansiktet, vilket jag trodde "bara var eksem" av något slag. Mitt håravfall eskalerade fullkomligt. Jag har aldrig förr tappat så mycket hår som under min sjukdomstid.

Starka ljud och ljus blev allt jobbigare, något som jag förut knappt reflekterat över. Ett exempel jag minns var när min mamma tömde diskmaskinen och la besticken i lådan. För mig var det ett fullkomligt outhärdligt ljud som skar i öronen. Själva kulmen nåddes när det dagligen infann sig ett skrämmande tryck i bröstet. Det gjorde mig ordentligt rädd, vilket fick mig att söka vård för mina besvär i april 2016.

Läkaren som jag träffade konstaterade att jag inte hade något fel på mitt hjärta, men förstod att jag inte mådde bra utifrån de symptom jag hade beskrivit. Läkaren sjukskrev mig på heltid med omedelbar verkan i två veckor med diagnosen: akut stressreaktion. Jag blev också erbjuden att få hjälp i form av terapi, men tackade snällt nej och sa att jag skulle lösa det på egen hand. Två veckor senare träffade jag åter min doktorn för att utvärdera mina två veckor hemma. Väl där intalade jag både mig själv och min omgivning att "allt var mycket bättre!".

Därefter återgick jag till min gamla livsstil, utan att erkänna för mig själv eller någon annan, hur jag egentligen mådde. Så jag satte upp ett kostschema samt ett träningsmål på nytt,  Thoughest 2017 (ett hinderbanelopp på 8 km). Otroligt korkat kan man tycka, med tanke på min historia den senaste tiden. Men saken är den att folk som insjuknar i utmattningssyndrom sällan förstår det innan man kraschar. Det gällde även mig. Jag skrev också ett gymnasiearbete på ca 50 sidor om stress, men drabbades ändå av utmattningssyndrom. Ja, ni fattar grejen. Dessutom tog jag på mig mer ansvar i jobbet, tog extrajobb, försökte att alltid se "perfekt" ut till mitt yttre, finnas där för allt och alla tills maj 2017..

Då mådde jag ännu sämre. Förutom alla de tidigare symptom jag fortfarande hade kvar, tillkom fler. Under loppet jag sprang fick jag kramp otaliga gånger, men tänkte bara att jag ätit för lite kolhydrater, när kroppen snarare försökte signalera till mig att inte springa ett hinderbanelopp på 8 km med en utsliten kropp. Mitt minne började även lägg av, jag hade muskelvärk varje dag, jag glömde saker på jobbet och glömde att höra av mig till vänner. Saker som för en kontrollmänniska som mig, är väldigt sällsynt. Trycket i bröstet var närvarande varje dag och höll ofta i sig i minst 8 timmar i sträck.

Jag sov nu 12-15 timmar varje natt, men fick ändå mjölksyra av att ta mig upp för trappan på jobbet. Jag grät varje dag, ingenting var roligt och livet var bara massor av måsten. Jag började inse att något inte stod rätt till, men sökte inte vård förrän min mamma en dag satte ner foten och sa att jag behövde få hjälp. Det kändes motigt trots att jag mådde så dåligt, mest eftersom att jag skämdes så otroligt.

Men vi besökte trots allt akuten, psykakuten, och efter det vårdcentralen igen. Jag fick ett nytt sjukintyg där med diagnosen "utmattningssyndrom", en heltidssjukskrivning samt en tid för terapi. Ordinationen var "hem och vila",  och på intyget till försäkringskassan och jobbet stod det  "Psykiskt och fysiskt helt slut, klarar inga uppgifter". Precis så var det, jag var bara helt slut.

Jag var sjukskriven i två månader på heltid, följt av 75% sjukskrivning, 50%, sedan 25% tills nyår 2017. Och under denna tid gick jag även i terapi. Då terapin efter några veckor inte visat någon större förbättring, fick jag även testa olika mediciner. Ett stort steg för mig då jag egentligen är emot att ta mediciner (jag är typen som inte ens tar en huvudvärkstablett!).

Under hela min sjukskrivningsperiod fick jag även problem med panikångest samt att jag under en period inte kunde behålla någon mat och gick ner flera kilo i vikt. Varför vet vi inte, men troligtvis var det ännu en konsekvens av min nedbrutna kropp.
Det var först i januari 2018 som jag återgick till min ordinarie arbetstid (25h/vecka) och jag jobbar även så i skrivande stund. Dock tar jag inga extrajobb, som jag gjorde förut.

Skrivet av: Nathalie Johansson 
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Foto: Yasmine Sundberg Foto: Yasmine Sundberg

Om dagens gäst
Mitt namn är Yasmine Sundberg och jag fyller snart 26 år. Jag har de senaste sju åren arbetat inom butiksbranschen, och de närmsta åren i rollen som butikschef. Jag blev sjuk i början av november 2017 och är fortfarande sjukskriven för utmattningssyndrom och depression.

När du tittar tillbaka, varför tror du att du blev sjuk?
Jag vet att det har att göra med hur jag levt mitt liv dem senaste åren. Det har varit otroligt intensivt att leva som ensamstående och samtidigt sikta högt på karriären. I mer än ett halvår kände jag att jag närsomhelst kollapsar. Jag orkade inte mer. Jag var konstant stressad och orolig. Pressade mig själv så otroligt hårt och hade väldigt höga mål på mitt jobb samt att mina krav på mig själv var orimliga.

Jag hade också en arbetsgivare som tryckte på och pressade mig. Som butikschef har du ett enormt ansvar över både personal och en hel del deadlines att förhålla sig till. Jag minns att jag en dag på jobb, fick en panikattack. Allt blev svart. Jag hade ingen aning om vart jag var samtidigt som jag grät, hejdlöst. Kände mig så ensam. Det var som att allt inom mig bara försvann och jag kände sorg. Jag kunde inte heller lämna butiken eftersom jag var den enda som var där och jobbade. Virrade runt i panik och ville bara dra ner butiksgallret och gå där i från.

Kände du av några stressymtom innan du gick in i väggen?
Jag har aldrig identifierat mig själv som en person som helt plötsligt inte skulle orka längre. Har alltid sett stress som något positivt, ett extra drivmedel. Månaderna innan jag gick in i väggen så förstod att jag var nära en gräns, men jag förstod aldrig allvaret i det. Hade inte heller förmågan, just då, att trappa ner.

Det mest tydliga var att jag ständigt glömde saker, det var så läskigt. Min man sa alltid; är det du eller jag som är gammal för det verkar som att du har blivit senil. Och precis så var det, som att hjärnan var full och inte kunde ta emot mer information. Jag var också konstant trött och somnade i soffan jämt, innan 21.00 varje kväll. Jag kunde inte hålla mig vaken och hade fruktansvärda mardrömmar.

Läste mycket om det i efterhand och har förstått att det var typiska stress-mardrömmar. I drömmarna kände jag mig jagad så jag sprang men kom aldrig fram. Jag hade också konstant oro-och katastroftankar.

Berätta om din utmattningsresa! Hur har den sett ut hittills?
Resan fram tills idag, har vart otroligt tuff och väldigt känslosam. Den första månaden innehöll mest gråt, ångest/panikattacker samt väldigt mycket sömn. Jag försökte samla kraft för att orka hämta och lämna mitt barn på dagis. Däremellan var jag i en ständig dimma. Jag började att gå till en psykolog 1 gång i veckan, men där grät jag bara. Jag var så ledsen, kände mig tom och kunde bara uttrycka mig i tårar. Det var extremt jobbigt att prata i telefon och behöva förklara sig för sin omgivningen om hur dåligt jag mådde. Klarade knappt av att vara nära min man.

Den andra månaden så började jag rannsaka mig själv och min omgivning samtidigt som jag fortfarande var väldigt ledsen. Jag kände att jag var tvungen att ta bort allt som genererade ohälsosam stress. Jag isolerade mig mer och mer eftersom att det kändes som den enda lösningen. På hemmaplan var det också en del konflikter, absolut inga våldsamma bråk men otroligt känsliga samtal.

Vår gemensamma utgångspunkt var att försöka göra allt bättre men usch vad vi grät. Men det var väldigt nyttigt då min man hade tagit på sig mycket av skulden till mitt mående helt i onödan samtidigt som han var orolig över att jag inte skulle bli mig själv igen. Jag visste där och då vad jag behövde göra, börja ta hand om mig själv. Men jag var så vilsen då jag fram tills nu identifierat mig med mitt jobb. Det var en mardröm att inse; att jobbet som jag alltid älskat hade nu blivit min värsta fiende.

Jag försökte njuta av julen tillsammans med min familj och fira nyår med mina vänner. Jag hade bestämt mig för att jag skulle börja gå till gymmet andra veckan i januari. Inte för att prestera utan bara för att gå dit och byta miljö. Jag ville vara en del av ett socialt sammanhang men samtidigt inte behöva känna någon press över att vara tvungen att prata med någon. Just nu är jag inne på min tredje träningsvecka och jag känner mig faktiskt gladare. Jag har hittat en mening med mina dagar men varje dag är jag livrädd för att falla tillbaka igen.

Vad har varit din största utmaning hittills?
Att inte tappa hoppet om livet har vart det jobbigaste samt att inte fastna i ett destruktivt beteende; som att fortsätta avskärma sig från omvärlden. Jag har gått till en psykolog, pratat mycket med min omgivning, lyssnat på psykologiböcker och podcasts. Jag började även ganska tidigt med meditation och har nu kommit igång med träningen. Det har verkligen hjälpt mig.

Hur gör du för att hålla motivation/lågan uppe under sjukdomstiden?
Det är bred fråga men jag skulle säga att min familj har varit avgörande. Den energin jag har haft har jag gett till mig själv och min familj. Min son har vart min största motivation. Han får mig att vilja vakna upp varje dag och tillbringa tid med honom. Han är en bekräftelse på att livet har så mycket underbara saker att erbjuda. Så mitt tips är; tillbringa tid med nära och kära. Låt bli resten!

Skrivet av: Yasmine Sundberg
Publicerat av: Victoria Särvegård 

Foto: Emelie Sundström Foto: Emelie Sundström

Om dagens gäst
Mitt namn är Emelie och jag är 29 år gammal. När jag var 13 år stötte jag för första gången (men inte sista) på uttrycket ”gå in i väggen”. Min älskade mamma brakade in hösten 2001 efter att en läkare som skulle undersöka hennes magsår ställde frågan: ”men Eva, hur mår du egentligen?”. Då kom allt och min mamma blev direkt sjukskriven 6 månader på heltid från sitt jobb som första linjens chef inom kommunal verksamhet. I tjänsten hade hon ansvar för ett 60-tal personal + stort antal brukare med anhöriga.

När mamma blev sjukskriven hade hon magsår, hjärtflimmer, mycket högt blodtryck, migrän med synbortfall och var helt slutkörd efter flera år under mycket hög stress och press. Hon har idag konstaterad 11% invaliditet som är något hon ådragit sig på grund av stressen.

Denna sjukskrivning skulle komma att förlängas och efter några svängar fram och tillbaka var min mamma inte åter i arbete förrän februari 2006. Då hade hon även besegrat bröstcancer under tiden som sjukskriven. Min mamma är en riktig krigare och hon är ett levande bevis att det går att komma tillbaka – men det tar tid!

Märkte du några signaler innan din mamma blev utmattad? Vilka?
Jag kan i efterhand se signalerna, men som barn förstod jag dem inte förrän efter mamma blivit sjukskriven. Min upplevelse är att mamma satte sig själv sist i alla lägen och gjorde allt för att ingen annan skulle påverkas av att hon mådde dåligt. Hon skyddade mig som barn så jag förstod inte hur illa det var förrän i efterhand. Ingen förstod riktigt. Kunskapen om utmattning var ännu mindre då och jag bodde i den del av Sverige där kvalitén på internet minst sagt var bristfällig. Att kunna Googla och förstå vad som hände var inte möjligt för mig. Just därför tyckte jag att det var svårt att förstå de signalerna som fanns och som var tydliga även för mig trots hennes försök att dölja.

Jag trodde att de symptom som mamma uppvisade bara var attribut för hur hon var som person. Under flera år levde mamma under mycket hög stress och jag vande mig helt enkelt. Exempelvis visste jag att varje gång vi skulle åka någonstans där det krävdes packning slutade det alltid med att mamma grät. Detta då packningen och behovet av kontroll stressade henne. När jag slog ut ett dryckesglas vid matbordet visste jag att jag skulle få en utskällning och att hon skulle börja gråta – sån var ju mamma och så hade hon reagerat länge. Skedde något oväntat så brast det för henne. När jag gav henne ryggmassage reflekterade jag över att det inte gick att dra upp skinn från hennes rygg då det var så hårt och spänt. Men så hade ju mamma varit i flera år – var hon inte bara sån?

Mamma jobbade ofta på helgerna och ibland fick till och med pappa hoppa in och lägga scheman. Men hon var duktig på att vara närvarande gentemot mig så jag förstod inte riktigt hur illa det var. Jag kan nästan skämmas över att jag inte förstod mer. Min upplevelse är att en person kan pressa sig enormt mycket och må otroligt dåligt men fortfarande hålla ett sken utåt mot andra. Den gladaste och mest ambitiösa personen kan många gånger vara den som mår absolut sämst. Det var först när mamma brakade in och till slut accepterade att hon var sjuk som jag förstod, detta trots tydliga signaler att något inte stod rätt till.

När mamma hade varit sjukskriven en längre tid skedde en händelse som fick mig att förstå bättre vad hög stress kan göra med en människa. Jag lyckades som så många gånger tidigare att slå ut ett glas vid matbordet. Jag minns tydligt hur jag förberedde mig på att få en utskällning men inget hände. Allt mamma gjorde var att torka upp den utspillda mjölken så var det inte mer med det. Mamma hade börjat gå ner i varv och saker som tidigare kunnat gjort henne frustrerad eller ledsen påverkade henne inte längre. Jag minns hur förvånad jag blev men samtidigt glad. Mamma hade börjat gå ner i varv efter flera år under hög stress.

Hur är det att vara anhörig till någon som är sjuk i utmattning?
Min upplevelse är att det är svårt att vara anhörig till någon som är sjuk i utmattning. Man vill så gärna hjälpa men det är inte helt enkelt. Anledningen är dels att det kan ta lång tid för den sjuke att själv acceptera det och att våga vara just sjuk som man faktiskt är. Det är också svårt att hjälpa då det inte går att säga åt en väldigt stressad person att bara sluta stressa. För mamma tog det fem månader att bara acceptera att hon var sjuk och att hon inte behövde vara en superwoman.

Som barn lärde jag mig vad som påverkade mamma och försökte många gånger undvika det då jag inte ville att hon skulle bli ledsen (läs: stressad). Jag kunde vrida mig ut och in för att försöka undvika att något skulle ske som påverkade mamma negativt. Jag tyckte att det var svårt att vara anhörig då det kändes som att det inte spelade någon roll hur mycket jag än försökte hjälpa till. Mamma hade ändå ett kontrollbehov hon inte kunde släppa och skulle lösa allt själv.

Hon hade under flera år levt under hög stress, och även om hon visste att hon behövde gå ner i tempo så tog det lång tid att ändra ett invant beteende. Många gånger slutade det med att hon grät av stressen hon upplevde. Som barn var det inte helt lätt att försöka hjälpa men jag försökte på mitt sätt.

Hur tror du att din mammas utmattning har påverkat dig?
Min mammas utmattning har påverkat mig väldigt mycket. Jag är väldigt lik min mamma gällande prestation och krav på mig själv. Vi är båda två tjurskallar som helt enkelt vill fixa allt – och vi vill göra det riktigt, riktigt bra också. Det är en egenskap som är riktigt bra många gånger, men det gör också att man kan ha svårt att bromsa. Prestation står helt enkelt över alla andra känslor och signaler från kroppen.

Jag har på nära håll sett hur illa det kan gå och hur lång tid det tar att komma tillbaka. Det har på ett sätt skrämt mig när jag själv varit och balanserat på kanten. Skillnaden för mig och min mamma är att jag haft en arbetsplats där närmaste chef agerat och lyssnat och gett mig verktyg när jag tillslut vågat flagga för min belastning och mående. Mamma fick en blomma med texten ”Vi hoppas vår stjärna inte ska slockna” och noll gehör från ledningen när hon bad om hjälp. Tilläggas bör att den kommun hon arbetade för dömdes till skadestånd då de hanterat allt fel och att mammas tjänst ersattes med två och en halv tjänst.

Jag har själv idag en roll med arbetsledaransvar och jag är väldigt känslig för detta med stress hos mina medarbetare. Det påverkar mig definitivt om en medarbetare inte mår bra och jag är noggrann med att ta det på allvar. Utifrån mammas erfarenhet har jag lärt mig hur viktigt det är att få gehör från sin chef och det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt egna ledarskap.

Jag har också en mamma som lärt sig en hel del av denna erfarenhet. Mamma ville inte att jag skulle må dåligt eller påverkas av hennes mående och dolde mycket under min uppväxt. Nu som vuxen däremot pratar vi väldigt öppet om hennes utmattning. Det gör att hon kan vara väldigt hård mot mig när hon märker att jag är stressad. Hon vet hur enkelt det är att blunda för alla tecken kroppen visar och driva sig för hårt. Den delen av vår relation värderar jag väldigt högt.

Vad kan du som anhörig göra för att underlätta tillfrisknandet?
Att lyssna och visa att man finns där är något som jag tror är viktigt när någon blivit utmattad. Att ta det på allvar och försöka underlätta för den utbrände personen då det kan vara svårt att gå ner i varv och släppa ansvar. Gällande min mamma var jag en tonåring som rände på byn med mina kompisar. Jag kan idag önska att jag förstått mer under den tyngsta perioden men ens 13-åriga dotter är nog inte den man först vänder sig till. Jag försökte hjälpa på mitt sätt som barn men jag tror det hade varit annorlunda idag som vuxen.

Vi pratar väldigt öppet och ärligt kring detta idag och det räcker att höra på mammas röst i telefon för att veta när det är för mycket. Även om mamma är frisk idag behöver hon ibland höra från någon annan vad som är tillräckligt bra så hon inte driver sig för hårt. På samma sätt som mamma behöver berätta det för mig. Sen är det en annan sak att leva utifrån det och där får jag ständigt påminna mamma då hon alltid kommer ha en utmaning med att inte ta ut sig för mycket. På samma sätt som hon ibland får påminna mig.

Vilka är dina viktigaste insikter från sjukdomen?
En av mina viktigaste insikter är att stort ansvar ligger hos arbetsgivaren att se till att medarbetarna inte går in i väggen. Med stöd från närmaste chef/ledning och gehör och actions från densamma tror jag att många sjukskrivningar skulle kunna undvikas. Min mammas utmattning hade med största sannolikhet kunnat undvikas med gehör från hennes chef.

En person som min mamma kommer inte sluta göra sitt jobb för att det är för mycket att hantera – hon kommer bara springa fortare. Där måste arbetsgivare kliva in och ta sitt ansvar. Mamma sa rakt ut att det inte var hanterbart, ändå blundade hennes arbetsgivare och hoppades på något knasigt sätt att det skulle lösa sig. Jag tar också med mig att man verkligen blir sjuk.

Utmattning är inte att man är i behov av lite extra sömn för att sedan vara på banan igen. Min mamma kunde över huvud taget inte sova. Hon var tvungen att äta en cocktail av insomnings- och sömntabletter under flera år för att kunna sova. Utmattning är en sjukdom som påverkar den drabbade och alla i dess omgivning. Det är något som måste tas på allvar! Vem som helst kan också drabbas. Min mamma är en av de starkaste personer jag känner – ändå drabbades hon.

Slutligen - min största och absolut viktigaste insikt är att min mamma är fantastisk!
Hon brakade fullkomligt in i väggen, drabbades under samma period av bröstcancer och hade en familj med tre barn att ta hand om. Det tog 10 år i en tjänst utan arbetsledaransvar men idag är min mamma verksamhetschef i en annan kommun och har över 400 personer under sig och en budget på 130 miljoner. Så även om det varit tufft så har mamma lyckats komma tillbaka – en erfarenhet rikare!

Skrivet av: Emelie Sundström
Publicerat av: Victoria Särvegård