utmattningen logga

UTMATTNINGS-
BLOGGEN

Välkommen in i värmen!

Här på utmattningsbloggen snackar vi stress, prestation och utmattning. Det här är för dig som har varit utmattad eller är sjukskriven för utmattningssyndrom samt för dig som känner att stressen håller på att ta över ditt liv. Du är inte ensam!

Livet är en resa, inte ett lopp som ska vinnas. Och det fina med livet är att din nuvarande situation, inte behöver bli din slutgiltiga destination.

2019 > 10

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Jag har inte tid! Jag hinner inte!
Många utav oss upplever att tiden forsar förbi och vi hinner inte med allt som vi vill göra. Vi känner oss jagade av tiden. Och det känns nästan som att tiden har som uppgift att stressa oss. Utifrån det här perspektivet så blir tiden boven i dramat. Det är tidens fel att vi inte hinner bocka av alla "måsten" och "borden". Det är tidens fel att vi inte hinner träna. Det är tidens fel att vi inte hinner ta lunch. Det är tidens fel att vi inte hinner vila. Med det här förhållningssättet blir livet en kamp mot klockan, där tiden alltid kommer att vinna.

I Bodil Jönssons bok gott om tid pratar hon om att vi ska sluta jaga tiden och istället bör se tiden som något som kommer till oss. När vi har ett sådant förhållningssätt utgör tiden inte något motstånd utan ses istället som en resurs. Det är inte något som vi behöver stånga oss blodiga för att få, eftersom tiden då ses som ett flöde som kommer till oss oavsett om vi vill det eller inte.

Men är det egentligen tiden som är boven i dramat eller är det alla dessa val och beslut om hur vi ska fylla vår tid som stressar oss?
Jag tror det sistnämnda. För ett par år sedan när min stress var som högst så hade jag aldrig tid. Med andan i halsen var mitt standardsvar "jag har inte tid" när någon kollega eller vän frågade mig om jag ville hänga med på en AW eller ta en lunch. Jag har många gånger varit frustrerad och sett tiden som en stressfaktor. Att det är tidens fel att jag är stressad. Nu i efterhand har jag förstått att det är lönlöst att skylla på något som jag inte kan lösa. För tiden kan jag inte påverka. Känner du ofta att det är tiden som stressar dig? Då kan det vara en förklädnad för att du:  
 

- Är rädd för att säga nej. Helt ärligt, det är inte alltid särskilt roligt att säga nej eller göra någon annan besviken. Men är det inte värre att säga nej till dig själv och göra dig själv besviken?
 

Läs också: därför är det viktigt att vara nej-stark! 


 

- Har svårt att prioritera. Det handlar inte om tiden. Det handlar om du har planerat in för mycket eller har svårt att prioritera vad som är viktigast. Just nu. 

- Har för höga förväntningar på dig själv. Många gånger kan det handla om att du har för höga förväntningar på vad du ska åstadkomma på en dag eller har utmaningar med att uppskatta hur lång tid saker och ting tar.


Om du hade haft obegränsat med tid? Vad hade du fyllt dina dagar med?
I den gränslösa digitala era som vi lever i bombas vi dagligen med intryck och det ger oss oändliga möjligheter. Alla dessa möjligheter pockar på vår uppmärksamhet och gör att vi behöver ta beslut och välja bort. I en djungel av val är risken stor att du går vilse och tappar bort din kompass. Din inre kompass som styr dina prioriteringar och val. Utan en kompass blir det svårt att förutse vilken riktning du vill gå eller vad nästa steg är.

Så, istället för att lägga fokus på att få in mer i kalendern och ”hitta fler timmar”  lägg din energi på att ta reda på vad som är viktigast för dig och vad du behöver för att må bra. Det innebär att du kanske inte kan göra allt som du vill. Samtidigt. Det innebär att du behöver välja bort och säga nej. Kanske oftare än du säger ja. Men det som du säger nej till nu kanske du säger ja till senare. Längre fram. Dina prioriteringar är ett levande dokument som ständigt förändras utifrån dagsform och livsform (vad du utsätts för i livet). Och kom ihåg: tiden är din vän, inte din fiende.

Bild: Unsplash Bild: Unsplash

Förra veckan fick jag uppleva det sjukaste migränanfallet som jag hittills har haft (har migrän sedan tidigare). Vanligtvis när jag får migrän behöver jag kräka en gång och därefter brukar huvudvärken avta. Men den här gången var det annorlunda. Huvudvärken hade ändrat karaktär. Varje timme, under nästan ett dygn, behövde jag besöka toaletten och huvudvärken gav inte med sig. Den var lika intensiv som när den kom. För varje timme som gick blev jag allt svagare och tröttare. 
 
Mellan anfallen försökte jag samla kraft, för att orka springa till toaletten och ta mig igenom smärtan på bästa sätt. Jag visualiserade hur jag skulle orka ta mig till köket för att fylla på vattenglaset och leta upp en vätskeersättningstablett. Jag tyckte synd om mig själv och kände mig som den svagast personen i världen. "Här ligger jag oduschad, hungrig och okapabel till att ta hand om mig själv medans livet utanför pågår för fullt".
 
Jag skriver inte detta för att du ska tycka synd om mig. Absolut inte. Jag skriver detta för att göra det tydligare för dig. För att visa dig hur vardagen kan se ut. För det är precis så här vardagen med utmattningssyndrom kan se ut. När vardagen handlar om att överleva. Ta sig igenom dagen. Att minutiöst värdera vad den lilla energin ska gå till. Ska jag jobba eller umgås med en vän? Ska jag lägga min energi på att laga mat eller städa? Att inte hitta orden när du försöker formulera dig. Att hjärnan stänger ner när du sitter i ett öppet landskap eller befinner dig på en plats med mycket intryck och stimulans. 
 
Flera gånger under min utmattningsprocess har det känts som att mitt liv har stått still och som att jag har väntat på att börja leva igen. Medans vännerna planerade giftermål, diskuterade vilket nästa steg de skulle ta i karriären eller pratade om vilken semester de skulle åka på, kändes det som att vi befann oss på två olika planeter. Det kändes som milslånga steg för mig att ta, utifrån där jag befann mig just då. All min energi gick åt till att ta mig igenom en dag i taget. Hur jag skulle orka ringa det där samtalet till Försäkringskassan. Hur jag skulle orka ta mig ut på en kort promenad runt kvarteret. Jag orkade inte drömma. Jag orkade inte tänka på framtiden.
 
En utmattning sätter livet på paus. Relationerna som du har får stå tillbaka och pausas. Ekonomin är osäker och frodas inte direkt. Självförtroendet körs ner till botten. Livet handlar helt enkelt om att överleva, snarare än om att leva. Ibland ser jag mitt liv som en bok och där utmattningen är som ett långt mellanslag i ett av kapitlena. Det första ordet symboliserar hur det var innan min utmattning och ordet efter mellanslaget symboliserar hur det är efter/med utmattningen. Mellanslaget gör fortfarande att jag kommer framåt men det går bara lite långsammare.  Det är som att livet har fastnat på paus-knappen. 
 

Bild: Unsplash Bild: Unsplash


Utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Statistik från WHO visar även att stressrelaterad ohälsa är vanligaste orsaken till sjukskrivning i hela Europa. Sanningar som gör mig mörkrädd och får mig att fundera på vad som gjort att jag lyckats hålla mig på rätt sida om gränsen under mina snart 20 yrkesverksamma år. Och har jag ens det?

När jag tänker tillbaka på alla år som jag har jobbat inser jag att det kanske är mer tur än skicklighet att jag lyckats undvika att gå in i den berömda väggen. För det har verkligen funnits massor med möjligheter om vi säger så.

Under drygt 15 år har jag jobbat som chef och ledare i tillväxtbolag. Du som också jobbat på den typen av bolag vet vad det innebär och för dig som inte varit det kan jag bara säga att det händer massor hela tiden och den ena dagen är inte den andra lik. Det finns alltid för mycket att göra och eftersom allting rör på sig så fasligt fort så finns det inte några processer eller rutiner att hålla sig i. Och oftast inte heller någon annan att fråga. Med andra ord måste du istället lita på din egen intuition kring vad som ska göras och inte göras. Och du behöver bli en fena på att göra om och göra rätt i situationer som det inte blir som du har tänkt dig. För att det inte kommer att bli som du har tänkt dig. Det är det enda du kan vara helt säker på. Ja, förutom det faktum att det finns minst ett par andra som gärna tar chansen att hugga ditt jobb om du misslyckas.

När jag beskriver det såhär så undrar säkert du, och jag med för den delen, varför någon någonsin frivilligt skulle vilja jobba under sådana omständigheter? Men tro mig! Det är faktiskt kul, fasligt kul! I alla fall för en personlighet som gillar utmaningar och att utvecklas. Det haglar nämligen av spännande möjligheter så för en person som är driven och framåt är det bara att hålla sig framme och visa sig intresserad så har du en strålande karriär framför dig där du lär dig massor. Men visst, handen på hjärtat. Det är väldigt lätt att köra slut på sig själv också. Kraven och förväntningarna är höga, armbågarna är vassa och högst på prioriteringslistan är allt annat än hälsa och välmående för den enskilde medarbetaren.

Och på något vis har jag då (peppar, peppar) lyckats hålla mig på behörigt avstånd från den där väggen. Så med all respekt för att det är individuellt varför människor drabbas av utmattning tänkte jag dela med mig av mina reflektioner kring vad jag tror har varit mitt eget framgångsrecept. Såhär långt i alla fall. Kanske kan mina erfarenheter vara användbara för dig, oavsett om du jobbar i tillväxtbolag eller i helt andra sammanhang.

1. Ta ingen skit

En sak som är helt kristallklar när jag ser tillbaka på min egen karriär är att det inte är på företag där jag arbetat som allra mest som jag upplevt att jag varit nära bristningsgränsen. Nej, det är uteslutande på företag där jag inte fått uppskattning för min kompetens eller blivit respekterad för den jag är. Där jag eller medarbetare blivit orättvist behandlade och där härskartekniker, sexistisk jargong och översittarfasoner medvetet viftats bort eller sopats under mattan. Och där kraven och förväntningarna var hopplöst långt ifrån verkligheten. Företag med rutten arbetsmiljö med andra ord. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär för all forskning visar att arbetsmiljön spelar en helt avgörande roll när det kommer till psykisk ohälsa på jobbet. Det är dessutom arbetsgivarens plikt att ta hand om de här grejerna.

För egen del har jag haft lyxen att kunna byta arbetsgivare när jag känt att det inte längre var hållbart att stanna kvar. (I en del fall borde jag ha kastat in handduken långt tidigare, men det är inte alltid så lätt att släppa taget för en prestationsprinsessa begåvad med en dåres envishet.)

Jag inser förstås att alla kanske inte samma möjlighet som jag har haft, men oavsett så ska ingen ska behöva acceptera en usel arbetsmiljö. Du ska inte ha en klump i magen när du går till eller från jobbet. Du ska inte heller gråta titt som tätt på kontoret eller på vägen hem. Då är det dags att checka ut. Och om du av en eller annan anledning känner att du inte bara kan ta ditt pick och pack och gå så uppmanar jag dig att ta hjälp av expertis utifrån för att få perspektiv på hur du kan hantera situationen innan det gått för långt. Fördelen med någon utifrån är att den personen kan ha ett mer neutralt förhållningssätt till dig och situationen som du beskriver.

2. Lär känna dig själv

En annan sak som jag tror har hjälpt mig att hålla mig på rätt sida gränsen både i arbetslivet och livet är att jag ägnat massor med timmar på att verkligen lära känna mig själv. Jag har gett mig sjutton på att verkligen ta reda på vad vem jag är. Vad är viktigt på riktigt för mig? Hur påverkas jag av olika människor och varför blir det som det blir?  Vad ger och vad tar energi? Vad behöver jag göra mer av? Och vad behöver jag göra mindre av?

Eftersom jag har lärt känna mig själv på djupet är det oftast ganska enkelt för mig att förstå varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Jag vet var mina gränser går och jag kan ta medvetna beslut istället för att låta livet bara hända. För mig är det till exempel väldigt viktigt att arbeta i sammanhang som stämmer väl överens med mina värderingar. En annan sak som är viktig för mig är att jag kan vara mig själv. Därför är jag numera väldigt noga med vilka jag väljer att samarbeta med. Jag vet av erfarenhet att det är helt avgörande för att jag ska kunna prestera på topp. Jag vet också att jag har stort behov av att få vara för mig själv, eftersom det tar min energi att vara ute bland folk och stå i rampljuset även om jag älskar det, så därför ser jag till att jobba hemifrån på gården där jag numera bor åtminstone en eller två dagar i veckan.

Ett enkelt sätt att börja lära känna sig själv på är att vara nyfiken på hur du reagerar i olika situationer. Vilka tankar eller känslor dyker upp och vad säger det dig om du tar dig tiden att fundera i en minut eller två?

3. Bli din egen bästa vän

Mitt tredje och sista tips handlar om att bli sin egen bästa vän. I större delen av mitt liv har jag varit en prestationsprinsessa som drivit mig själv stenhårt. Jag har varit min största kritiker. Även när jag har lyckats väl så har det ändå inte varit gott nog. Jag har varit en mästare på att hitta fel även i den bästa av världar och jag har ständigt höjt ribban och flyttat fram mållinjen precis innan jag klivit över den. En livsstil som jag för drygt 10 år sedan insåg inte var särskilt hållbar.

För min del handlade detta om att jag hade löjligt låg självkänsla, men ett gott självförtroende. Jag behövde helt enkelt andras bekräftelse för att känna mig värdefull och den bekräftelsen fick jag genom att prestera och att vara duktig.

Jag började jobba med min självkänsla och i takt med att den växte så blev jag också snällare mot mig själv. Idag är jag mycket mer accepterande och tillåtande mot mig själv i situationer då det kanske inte riktigt blir som jag har tänkt. Jag känner inte längre att jag måste prestera för att duga till.

Jag drivs fortfarande av att leverera och göra bra resultat, men jag sätter gränser och prioriterar mig själv i mycket större utsträckning än förut. Och framför allt så har jag mycket vänligare ton mot mig själv och är mycket mer förlåtande i situationer där jag av någon anledning inte når hela vägen fram. Jag har helt enkelt blivit min egen bästa vän. Och det, skulle jag säga, helt säkert har solklart har räddat mig massor av gånger från att driva mig själv rakt in i väggen.



 

Hanna Svensson är expert på självledarskap och hållbart affärsmannaskap och driver egna bolaget Kravallapa där hon hjälper individer, grupper och organisationer att hitta sin egen väg och modet att följa dem genom att coacha, inspirera och föreläsa.


 

Skrivet av: Hanna Svensson, Kravallapa
Publicerat av: Victoria Särvegård

  

"Det tar väl ett par veckor, sen är jag nog tillbaka."


Så blev det inte. Ungefär ett halvår efter att jag fick utmattningssyndrom, det var då jag på riktigt insåg, att läkningsprocessen kommer ta tid. Längre tid än jag någonsin hade kunnat ana. Ett par månader senare gick min sjukskrivning ut. Det var i samband med att jag avslutade min heltidsanställning på mitt dåvarande jobb. Därmed försvann också min läkarkontakt (hade gått till en läkare via företagshälsovården, som jobbet stod för). 

Att gå från 100% till 0% sjukskriven, var ett alldeles för stort steg att ta. Så jag bestämde mig för att hitta en ny läkarkontakt, för att få hjälp att förlänga min sjukskrivning. I två veckor ägnade jag dagarna åt att leta upp bra vårdcentraler. Jag googlade, listade om mig på olika vårdcentraler och bad om tips från nära och kära. Jag satt i långa telefonköer, oftast med 25 samtal före, för att komma fram. Om och om igen fick jag förklara mitt mående och dra hela utmattningsresan, utan någon särskild respons från sjuksköterskan som tog emot samtalet. Jag kontaktade några psykologer via mejl som jag hade fått tips om och fick som svar:

 

"Hej! Tyvärr, vi är fullbokade och har ingen kölista just nu. Jag tror det blir svårt att hitta någon i Malmö".


No shit, tänkte jag. Hur mycket administration och research ska det krävas för att få hjälp? Rätt hjälp. Helt ärligt så dränerade hela denna processen mig. Det kändes ta mig tusan som en heltidsjobb att få hjälp. Frustrerad och ledsen tog jag beslutet att lösa min situation på egen hand. Vilket innebar att jag hamnade utanför systemet. Kanske inte det smartaste draget men jag såg ingen annan lösning just då.

Det var där fröet började gro. Jag insåg och kände djup inom mig att den enda vägen framåt, som skulle kunna ge mig tid att läka och samtidigt må bra, var att starta eget företag. Efter mycket tvivel och ”om” och ”men” bestämde jag mig för att våga. Trampa upp stigen och skapa min väg. Ta små myrsteg framåt och prova. Göra det på mitt sätt.

Kanske känner du precis som jag att arbetslivet (så som det ser ut just nu) inte passar dig och inte tar hänsyn till dina nya förutsättningar? Jag förstår dig. Själv behöver jag kunna ta vilopauser under dagen, bestämma när jag vill utsätta mig för stimulans och när jag ska socialisera mig, behöver också ha möjligheten att sova ut när jag har en dålig natt och kunna planera min vecka utifrån min dagsform. Kanske låter det privilegierat? Tramsigt? Som ett önsketänk? För mig är det en överlevnadsstrategi. Det är nödvändigt för mitt läkande. Jag vet vad jag behöver, för att jag ska kunna ha en fungerande vardag. Att starta eget är alltså mitt sätt att ta ansvar för mig själv och min hälsa.

Jag har lärt mig den hårda vägen och jag kommer aldrig att kompromissa med min hälsa igen. Det har jag gjort alldeles för länge, i typ 8 år (det kan du läsa mer om i min e-bok). Jag vill inte bara överleva, ta mig igen dagen och hämta kraft på helgen och semestern. Jag vill ha energi för att leva mer. Njuta mer. Vara mer närvarande. Älskar mer. Och bara må bra.

 

Du som har hängt med ett tag vet att jag är en nyfiken själ och jag är nyfiken på dig! Ja dig. Du som läser det här. Vad drömmer du om i ditt liv? Drömmer du om att starta eget? Vi hörs i kommentarsfältet :)